I lördags kväll kom jag hem till Dals Långed igen efter sex härliga dagar i underbara Istanbul. Kontraster? Oh, ja!, Jag älskar den staden. Istanbul. Det känns som att den har allt. I alla fall allt som jag gillar. Jag frossade i konst och kultur i nästan en hel vecka. Studieresa med min masterklass. Spännande och otroligt trevligt. Jag hade innan avfärd höga förväntningar. Det är ju lite farlig när man reser. Förväntningarna kan ju krossas helt. Men denna gång blev det ren och skär kärlek.
Som vanligt känns det både bra och konstigt att komma hem. Ensamt. Att bo ihop med tre fantastiska kvinnor på liten yta. Samtidigt som det känns att jag har träffat alla 12 miljoner (?) människor som bor i Istanbul. Folk överallt. Jag gillar det. Så att komma hem till röda lilla huset kändes ensamt. Inte ens Doris var ju hemma. (Hon är på pesionat i Småland hos sin gammel-matte.)
Därefter kom en apatiska upplevelsebakiskänslan. Inte kunna ta sig för någonting. Trodde nästan att jag var sjuk ett tag. Jag behövde visst bara sova. Många timmar.
Istanbul. Så mycket färger. Folk. Dofter. Jag fotade mycket. Undefär 15 gånger varje dag utbrast jag. "Åh, vad bra vi har det." På riktigt. Vi åt fina sötsaker. Drack te. Kaffe. Vart vi fyra gick följdes vi av "Spice Girl". Jag vet inte om jag ska ta det som en förolämpning eller komplimang. Jag hade till och med glömt bort att den tjej-gruppen hade existerat.
Nu några dagar senare när vardagen verkligen snurrar runt känns det overkligt att jag ens varit där. Det är ju alltid så när man reser. Det sker en förändning hos mig. Jag upplever saker och bli en helt annan person. Sinnerna är på helspän. Den magiska känslan. Jag försöker behålla den länge. Tyvärr blev det kort tid denna gång. För mycket måsten att ta tag i. Men jag återkommer Istanbul. Var så säker.
