Öland.

Jo, det är ju vacker natur. Det är ju på sina håll stilla och otroligt vackert till och med. Men så kan jag inte låta bli att avsky denna ö. Eller inte själva ön. Utan att det tycks vara så sjukt många som verkligen tokälskar ön och MÅSTE ta del av den. Bygga sjukt konstiga hus som inte alls smälter in i miljön. Ta över helt och hållet. ALLA vill ha sin del av ön. Äga. Och skrika istället för att prata.

Jag trivs som bäst med att ta en stilla promenad ner till Källa hamn och kolla in Källa Gamla kyrka på vägen. De fina åkrarna och höra Tornseglarnas skrik när de fram fram och tillbaks över himlen i jakt på mat. Har inte besökt ön på fyra år. Nu var det dags. Jag njöt av ledighet och att hälsa på fina familjen. Tiden går fort och nu är det två veckor sedan jag besökte ön. Längtar tillbaks. Mest till folket. Insikt: Jag behöver ju inte bygga ett sjukt konstigt hus på ön. Jag kan åka dit och njuta av det fina istället.

Fotoalbum.

Gamla sådana. Har jag hittat i den nyöppnade Antik och Blom-affären här i Långed. Jag har fortfarande inte lagt märke till vad den heter trots att jag borde vara en av deras stamkunder. Nästa gång ska jag tänka på det. I alla fall har jag köpt mig två fina fotoalbum. Med gamla bilder. Från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet. Fint. Mycket fint. Och sådana känslor det väcker hos mig. Konstigt och bra på samma gång. Dessa album kommer på något sätt att vara med i mitt examensarbete. Troligtvis. Jag vet inte hur bara. Just nu i alla fall. Bilderna är otroligt vackra. Albumen likaså. För ett tag drömmer jag mig bort.

Min handledare skickade också här om veckan ett urklipp från Göteborgsposten om två konstnärer som hade hittat ett gammalt fotoalbum i en soptconteiner med tillhörande bilder. Nu skulle alltsammans ställas ut i New York. Härligt. Konstnärerna heter Benny Cruz och Anders Walfridson. Jag kan ju bara lugnt konstatera att jag förstår deras kärlek för dessa foton och att de inte kan slängas bort. Bra initiativ med att göra en utställning med fotona. Mina nyfunna foton kanske får en helt annan innebörd i en helt annan utställning. Det återstår att se.

Nordiska museet.

I måndags spenderade jag mer än 3½ timma på Nordiska museet. Väl spenderade timmar måste jag ju säga. Nordiska museet har till och med öppet på måndagar. Det gillar jag. Timmarna gick snabbt och jag hade nog kunnat gå där mycket längre om inte museet stängde. Nordiska museet är nog det museum som jag besökt flest gånger. Jag gillar det. Byggnaden. Och ja, de har alltid intressanta utställningar. Den utställning som jag fastnade mest för vid detta besök var den lilla men helt bedårande fotoutställningen Bildminnen.

Fotot. "...den "fryser" ett ögonblick och låter oss sedan obegränsat återvända till samma ögonblick, den förleder oss att tro att vi kan agera tidsmaskin, den avbildar i hur men försöker säga något om då. Framtiden kan den inte förutse."

Det var bilder från mitten på 1800-talet fram till början på 2000-talet. Fin blandning. Jag kände att en del av de gamla bilderna fyllde mig med så mycket känslor. Fint, vackert och en smula magiskt. Det var inte många bilder, eller stora, men det var som att alla på ett eller annat sätt talade till mig.

"I regel ingår varje bild i ett större arbete, som vart och ett för sig skulle kunna bli en utställning. Grunden för god fotografi är ändå sällan mängden bilder, utan känslan för ljus och form och förmåga till bildskapande. För god fotografi som vill berätta om människor är tid, kunskap, intresse och självreflektion en tillgång."

Utställningen är som sagt liten, men gillar man foto är den fin. Och kanske extra mycket om man gillar gamla foton. Den öppnade 2004 så jag antar att den hänger kvar ett tag till.

En annan utställning.

Som nu också pågår på Eksjö Museum är den kinesiska konstnären Lei Yans Det röda spåret. Hon har varit soldat i Röda armén och här visas hennes liv och upplevelser i foton och textila skulpturer. Jag tror att jag gillar detta. Foton från hennes tid i Röda armén som är frysta i vatten och sedan fotograferade igen. Speciella uttryck och känslor. Fryst historia. Frysta minnen. Även små symboler och saker från hennes tid i Röda armén har hon fryst in i vatten och fotat. Hon kallar dom för Frozen Red och Frozen Youth. Och de textuila skulpturerna kallar hon för How should I Protect You. Dessa skulpturer är så starka och sköra på samma gång. Ger ett sådant starkt uttryck. Spännade. Och ja, en smula oväntat att hitta textil i denna utställning. Härligt. Tycker att Eksjö Museum hade mycket att ge mig vid detta besök. Roligt att bli överaskad. Lei Yans utställning pågår fram till 27 februari.

Terminsavslut.

Ja, höstterminen är inte slut förrän nästa vecka. Då är det dags för terminsredovisningar. Och denna vecka har jag ägnat min tid åt att sammanfatta terminen i en terminsrapport. Från början kändes det hela mycket tungt och svårstartat. Men väl igång njöt jag av att skriva. Det är bra att skriva. Jag kom på en del sanningar. En del lösningar. Mindes andra bortglömda saker och tankar. Det har verkligen varit en bra och händelserik termin. Jag känner att jag har kommit en bra bit på väg. Jag upplever och njuter samtidig som jag är lagom förvirrad. Magen hänger med. Tankarna och känslorna likaså. Det är så mycket känslor över denna termin att jag knappt kan sätta ord på det hela. Kanske vet jag inte riktigt vad som inträffat denna termin. Än. Men det känns bra. Det är ju en fruktansvärt bra början inför det som komma skall. Det är ju en del det.

Det är enormt skönt att vara tillbaks i Långed. Mitt liv börjar sakta återta sin form. Jag har intagit mitt hörn. Jag skriver. Jag tänker och vågar. Det är en fin känsla. Allt kan hända. Jag planerar att inte planera. Det löser ju sig. Det gör det ju alltid. Förr eller senare. Jag trivs. På riktigt. Och det är fint att vara precis där jag är just nu. Mitt i valen. Mitt i livet. Mitt i alla beslut. Fint och jobbigt på samma gång. Det är pirr i magen. Det är ont i magen. Det är "Åh, ja!" och "Åh, nej!" på samma gång. Det är eufori och tårar. Det är så mycket. Det är så mycket jag vill göra. Nu. Sedan. Alltid. Och tid är ju faktiskt något som vi alla har. Det gäller bara att bestämma vad man tycker att det viktigaste är att lägga sin tid på. Det är spännande. Jag kan också konstatera att jag är:

Fattig på pengar. Rik på riktigt.

Underbart. På riktigt.

Patina.

Om en vecka sker det. Då ska jag fara. Fara på jullov. Jag längtar, men jag är inte redo. Det är så mycket. Möten. Examensutställningsplanering. Presentationer. Städning. Tankar. Känslor. Och mitt i allt detta försöker jag skapa något. Vad nu det är? Patina. Jag gillar det jag håller på med. Frustration bitvis. Vill läsa. Vill hålla på. Vill sitta ner och fundera. Skriva. Njuta. Anser för övrigt att kylan och vintern är krydda i tillvaron. Jag har självtro. Tillvaron är bra. Det gillar jag. Låter kanske egoistisk men jag tänker mycket på andra. Och på det här med färg, historia och berättelser. Dessutom bakar jag igen. Och visst hinner man mycket på en vecka?

Hålla-på-andet.

Det är ju så att jag håller på. Mest hela tiden. Med allt möjligt. Just nu väldigt mycket med bilder. Foton. Små. Jag läser också mycket. Trots att jag i början på veckan hade grava koncentrartionssvårigheter och inte fick något gjort. Verkade det som. Men hjärnan arbetar konstant. Natt som dag. Jag drömmer om skolan. Om färg. Om folk. Vänner. Skägg. Nu är balansen återställd. Koncentartionen är åter tillbaks.

Jag broderar. Jag färgar. Jag skriver. Jag tänker. Jag njuter. Jag klipper. Jag fikar. Jag funderar. Jag trivs.

ord

brodera tänka längta sakna fota promenad snö kyla konsum facebook mobilen känslor samtal mail skriva fundera framtiden orka sova drömma tänka läsa kaos önska hoppas längta nutiden kameran blocket bloggen boken skriva sticka sakna förvirrad självtro vänner resa planera njuta fika baka tänka läsa fundera framtid promenad doris snö hungrig dåtiden foto historia redovisning brodera mail berätta fundera beslut förstå missförstå missnöjd belåten trött överskottsenergi drömma frysa sjunga brodera färga fundera grubbla framtid dåtid nutid jultid hångel hoppas sova städa drömma hoppas njuta fika brodera fota foto bok skriva kaos brev känslor tankar längta

fundera lite till...

Det här med själen. Och historien.

Om fyra dagar är det dags. Mitterminsredovisning. Jag är i ett tillstånd där jag inte längre föstår vad som händer. Har tiden alltid gått så här fort? Vart tog hösten vägen? Ute är det numera frost dygnet runt. Fint solsken, men frost. Härlig frisk kyla. Långa promenader. Karla träd.

Jag ser fram emot redovisningen. Det är precis vad jag behöver just nu. Inte för att jag känner att jag har kört fast på något sätt utan för att jag behöver prata av mig. Diskutera mina broderade bilder. Tankar om dem. Tankar om kommande projekt. Tankar kring foto. Tankar kring textil. Tankar. Senaste veckan har jag skrivit otroligt mycket. Anteckningsboken som följer mig vart jag än går är välfylld nu må jag säga. Framtiden. Nutiden. Dåtiden. Minnen. Sentimentalitet. Nostalgi. Självtro. Kaoset innanför och utanför. Men så är jag ju lite av en grubblare.

Jag gillar och blir inspirerad av gamla saker. Saker och ting som har en själ. De är lappade och lagade. Ommålade. Ifyllda. Bortglömda. Utvalda. Unika. Älskade. De bär alla på en historia. Varför är det så? Varför fascinerar detta mig så mycket? Jag är långt ifrån ensam...

Detsamma gäller ju fotot. En tiondels sekund av historian i min hand. En liten bit förflutet. Ett fruset ögonblick i pappersformat. Historia. Ett sätt att minnas. Varför vill vi minnas? Varför är det viktigt? Är inte nuet viktigare? Lever vi för mycket i dåtiden samtidigt som vi planerar sönder framtiden? Vad hände med nuet? Är vi så fokuserade på att minnas nuet för alltid att vi glömmer av att faktiskt njuta av det istället för att fota det? Vad är det vi väljer att fota och när? Fotografi som bevis på händelser och resor? Kameran som sköld i främmande situationer och kulturer för att slippa se vilsen och bortkommen ut? Fotot bättre än verkligheten? Vad är verkligheten? Kameran som dokumenterar familjelivet, det lilla vi har kvar?

Frågorna är många. På alla plan. Svårt att sova. Vill så mycket. Hela tiden. Men jag njuter. Det är fantastiskt att gå i skolan. Måste jag sluta?

Tills vidare läser jag och broderar vidare. Ibland lyxar jag till det med att laga mat och baka bröd. Fint.

Tristessens resultat.

Ibland är det bra att tillåta sig att vara sjuk. Sova länge. Ligga i sängen och kolla på film. Dricka varmt. Sova lite till. Gå ut en stund för att rasta Doris och få sig en nypa frisk luft. Detta är helt ok. Ett tag. Sedan längtar man efter att träffa folk. Efter att göra saker. En smula uttråkad. Då kan man vara påhittig. Det är bra. Jag började experimentera med mina foton. Roligt. Något att arbeta vidare på kanske?

Tunisien-landet.

Nu är jag åter i Sverige. Sedan fem dagar tillbaks. Hela jag var inte med hem igen. En liten del av mig stannade nämligen kvar i Tunisien. En liten del av Tunisien följde med mig hem. Innan jag åkte från Sverige hade jag höga förväntningar på saker jag skulle se och uppleva under resan. De blev alla uppfyllda och mer därtill. Aldrig någonsin hade jag vågat gissa på att en vanlig charterresa skulle ge mig så mycket. Eller att en resa skulle förändra mig så mycket. Jag har hört nya ljud, sett nya färger, upplevt nya och annorlunda smaker, fotat som en tok, träffat nya vänner, vänner för livet. Det går faktiskt inte med ord beskriva det jag tycker att jag har varit med om. Jag klarar inte av det i alla fall. Jag har upplevt ett fantastiskt land. Kan man uppleva ett land?

När man reser upplever man verkligen allt man ser och gör. ALLA sinnen är på fullspänn. Allt man gör är nytt. Alla intryck är nya. Varje upplevelse vill man ta med sig hem. Varje sak vill man minnas. Det är inte ovanligt att man somnar som en stock vid dagens slut.

Det känns konstigt att åter vara hemma i sin "riktiga" miljö. Nu ska allt fungera som vanligt igen. Men jag är inte vanlig längre. Jag har förändrat mig. Jag är inte samma person som när jag lämnade vanligheten. Men det är ju ingen som ser eller förstår. Det går ju inte ens för mig att förklara för de som frågar. Tids nog vet jag att vanligheten återfinner sig. Men denna gång ska jag verkligen kämpa för att vanligheten INTE ska erövra mig. Jag vill att mina sinnen ska vara aktiva. Jag vill uppleva. Inte bara överleva.

De personer jag lärt känna under min resa har fått mig att inse mängder av saker. Smarta och kloka. Det är så mycket jag vill lära mig. Om allt. Om historiska händelser, språk, kulturer, människor, mig själv. Allt. Åh vad jag ser fram emot detta.

Inspirationen är på max. Jag vet inte ens vart jag ska göra av allt. Eller var och hur jag ska börja. Resan har gett mig så mycket. Foto, material och inspiration. Mer än jag någonsin hade vågat hoppas på. En bra och lovande start. Nu börjar det spännande arbetet att samla all inspiration till något konkret. Härligt.

Återvända det kommer jag absolut göra. Jag tror inte att det dröjer. Jag vet att landet har mycket mer att erbjuda.