Turist ja-visst.

Nu är det nog några veckor sedan som jag trotsade min höjdskräck och stillade min nyfikenhet och begav mig upp i Göteborgshjulet. Hela 85 kronor kostade färden som varade i hela 20 minuter. Jag hade tänkt mig att utsikten var något speciellt, att jag skulle får några fina bilder av Göteborg i det vackra vädret. Visst var det högt, visst var det fin utsikt. Men jag kan inte påstå att jag var speciellt nöjd. Jag måste medge att jag heldre lägger pengarna på ett åkband på Liseberg för att åka fritt fall. Då ingår dessutom inte bara utsikten under den färden utan en fasligt massa andra skojigheter.

Men nu behöver jag inte vara nyfiken. Hjulet ses ju på långt håll, från olika delar av stan och jag passerar där varje gång jag åker in till stan. Sedan är det ju alltid intressant att leka att man är turist också. Bilderna jag tog i den lilla buren hängade långt över marken blev inte heller så strålande bra. Har inte tillräckligt bra objektiv på kameran. Och jag var kanske inte så inspirerad heller. Sånt händer. Jag var mer intresserad av själva hjulet och dess konstruktion och mönster och vinklar det skapar i sin rörelse än själva utsikten. Alltid något.

Hem åkte jag båt. Det var också turistit. Kul.

And There Was Light.

Lördagens förmiddag gick helt och hållet i kulturens tecken för mig. Jag spenderade två härliga timmar på utställningen And There Was Light. Förmodligen hade jag spenderat ytterligare en timme om mitt sällskap hade haft mer tålamod och intresse. En utställning om Leonardo da Vinci, Michelangelo och Rafael, deras liv och verk. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men jag var överväldigad. Så mycket fint. Så mycket historia. Så mycket nutid. Tänk att konst från 1500-talet kan kännas så mycket idag? Jag kunde inte låta bli att tänka på hur världen hade sett ut utan dessa herrar.

I ärlighetens namn har jag inte ägnat dessa konstnärer mycket energi och tankar innan jag besökte denna utställning. Så dumt. Det var roligt, lärorikt, intressant och inspirerande. Jag blev till och med sugen på att teckna, skriva, måla och skulptera. Men på mitt egna lilla vis förstås. För det går ju knappast jämföra sig med mästarnas mästare. Och även om mitt sällskap på fyra tappra själar inte kanske var lika intresserade som jag så var även de nöjda med sitt besök. Utställningen är värd ett besök. Den pågår fram till 15 augusti 2010 i Erikbergshallen i Göteborg. 100 kronor kostade att besöka utställningen om man är student. 225 kronor om man råkar vara totalt vuxen. Värt det, säger jag.

Min vardag är så annorlunda på sommaren. Jag arbetar heltid. På ett riktigt jobb. Med fasta arbetstider. Lunchrast. Kafferast. Rutiner. Trivs med det. Tjäna pengar. Komma hem och vara trött i kroppen och huvudet. Träffa massvis med folk, skaffa nya vänner, fina kollegor. Laga middag. Läsa en skönlitterrär bok. Sova.
Detta är fint, men jag kan inte påstå att jag är särskilt kreativ. Sedan mitt arbete med utställningen på Galleri Vals har jag tagit lite ledigt från det här med kreativiteten. Bra? Jobbigt? Svårt? Nä, det får vara så. Så länge. Och det är ju bara för en liten tid. Snart är det höst igen och då påbörjar jag mitt sista läsår. Spännande. Skrämmande. Försöker kanske inte alls att tänka så mycket på det hela. Det finns gott om tid. Men det ligger hela tiden där bak och gror. Bra. Nödvändigt. Under tiden samlar jag inspiration och intryck från fina utställningar. Så många jag hinner med mellan arbetsdagarna.

Vill göra:

1. Fika. På fik. Snacka skit. Vardagslyxa.
2. Fota. Mer. Lära mig mer.
3. Resa. Vilket sker snart. Om en vecka befinner jag mig i Spanien. Och redan imorgon efter jobbet beger jag mig till Småland. På en kort visit.

Jag har det allt väldigt bra.

Paracas.

Igår var en nästan magisk dag. För det första var jag helt ledig utan någon som helst plan för dagen. Det vill säga sovmorgon med jordgubbar till frukost och morgontidning vid köksbordet. Efter diverse fix med t ex bankbesök och matshopping drog jag kosan till Världskulturmuseet. Kanske var det för att jag inte hade så stora förväntningar men jag blev verkligen positivt överaskad av denna byggnad. Waow alltså.

Men det magiska stod utställningen En stulen värld för. En utställning om Paracastextilier. Textilier som är över 2000 år gamla. Från Peru. Från området Paracas. Vilka färger. Vilka tekniker. Vilket tålamod. Det fina med detta hantverk tycks vara att även om det är helt fantastiska mönster och motiv tycks själva arbetet och arbetsprocessen vara lika viktig som utseendet. Meditation?

Dessa textilier fann man i början på 1900-talet i gravar i Peru. På olika vägar hamnade de i Sverige. Och de är nu extremt ömtåliga. Misstänker att det kan vara absolut sista gången de tåls att visas i ljus så att vi vanliga dödliga människor kan få njuta av något så vackert och originellt. Om jag blev sugen på att brodera? Ja. Minst sagt. Om jag blev sugen på att färga? Ja. Definitivt. Dessa textila verk är omdiskuterade. Ska de inte återvända till Peru? Jag är i alla fall grymt tacksam för att de går att titta på här i Sverige. Här och nu.

Efter att ha gått i mörkret och suktat i någon timme lite drygt dök det upp ett gäng med turister som tog fram sina kameror och fotade lite här och där. Såg inga skyltar som förbjöd. Så jag vågade jag också. Men utan blixt givetvis. Det kändes som att svära i kyrkan så jag lät bli efter att tag. Ja, sen var det ju en aning mörk även för min kamera. Men känslan finns ju kvar inuti mig. Tyvärr hann museeshopen stänga innan jag avslutade mitt besök så jag ska återvända och köpa en bok om dessa skatter. Givetvis tar jag mig en extra titt då. Det är nämligen fri entré. Bra. Bra kultur.

Utställningen om Paracastextilierna pågår till och med november 2010.

Kan även rekomendera utställningen i källaren. Destination x. Den handlar om resor. Hur vi människor reser. Över hela världen. Frivillig i form av nöje. Eller i flykt. Intressant. Litre äckligt. Lite fasinerade. Viktiga och bra frågor. Utsällningen var kanske en aning hysterisk för min smak. Men då hade jag ju också redan hittat min förälskelse.

Utställningen pågår till december 2011.

Världskulturmuseet. I like.

Vals skriver.

Det är bara att konstatera. Jag är inte 18 år långre. Kanske är det så att värmen tar ut sin rätt eller så är jag fortfarande trött efter helgens äventyr. Så roligt jag hade. Igår fick jag ett fint mail från Galeri Vals med en länk till deras hemsida. Fint. Här kan man se den. De verkar nöjda och glada. Härligt att de också är det.

Tro det eller ej, men jag saknar Dalsland en smula. Men bara en smula. I helgen väntar nya äventyr. I Göteborg denna gång. Och av en helt annan sort.

Vernissagen.

Familjen, nära och kär var med mig till Håverud och Galleri Vals. Det kändes så fint. Att de var med mig och ja, det var faktiskt fler än dem. Min grönska var på plats, jag fick blommor och paket. Jag fick prata med en tant från Melleruds tidning. En brittisk söt dam som tyckte att det skulle vara mer textil konst i världen. Jag kunde inte annat än att hålla med henne. Gulligt. Det var varmt och solig. Vin serverades. Likaså salta pinnar och nötter. Och jag njöt en smula. Detta kan jag helt klart vänja mig vid.

Det fanns mycket annat fint att titta på i galleriet. Jag måste säga att Bodil och Charlie som driver galleriet verkligen har lyckats få ihop en fin utställning. Väl värt ett besök. Underbar lokal. Så skulle jag vilja bo. Heja Vals.

Grönskan på plats.

Vilken underbar dag. Jag har arbetat. Det vill säga jag har svettats, blivit smutsig, hungrig och jätteglad. Jag och Annika for till Galleri Vals i Håverud. Jag monterade min grönska med fin hjälp av Annika och Charilie. Vi åt thai- och tacco-buffé och kollade in Dalslandsturister. Underhållande må jag säga.

Jag älskar att arbeta med kroppen. Se resultat. Bli smutsig. Känna av muskler. Ha skruvdragare. Damm i näsan. Dessutom har jag övervunnit min höjdskräck. Fint.

Galleriet såg idag ut som en byggarbetsplats och imorogn ska vi åka dit och hjälpa till och fixa det sista. Sännande. Och roligt.

Jag har hela dagen kännt att detta är rätt. Mitt val i livet. Frida Gregemar, Textilkonstnär. Ja, det funkar. Jag kanske aldrig kommer att tjäna enorma pengar på detta. Men jag trivs med det jag gör. Jag rent av njuter. Hela tiden. Det är nog få som gör det. Jag ska aldrig slua. Det är värt alla pengar i världen att känna så.

På lördag smäller det. Och jag tror att jag är nöjd och redo. Det känns så. Imorgon kommer familjen. Dalslandsturister. Den bästa sorten.

Snart är det dags.

Ja, nu är det inte långt kvar. På lördag smäller det. Vernissage. 10 juli kl. 12-15 i Håverud på Galleri Vals. Så roligt det ska bli. Och familj, nära och kära kommer och suportar mig. Känns fint. Jag sitter och gör det sista just nu. Det blir nog arbete hela natten. Men det är ju så jag jobbar. Varför ändra på det nu?

Dals Långed är fint och bra även på sommaren vill jag meddela. Ibland tar jag mig en paus och njuter på trappan av värmen. Jag vill aldrig mer att det ska bli vinter. Inte just nu i alla fall. Som jag njuter. Älskar sommaren. Älskar grönskan.