Känslan.

Det är något av det viktigaste jag har. Känslan, den ligger på topp-tio-listan i alla fall. Det finns mängder. Känslan av av att ha hela sommaren framför sig. Känslan av att man har glömt något. Känslan av att längta bort. Känslan av att trivas. Känslan av att sakna någon som står en nära. Känslan av att nudda någon man tycker om för första gången. Känslan av att sitta en en gammal skinnsoffa och benen fastnar av värmen. Känslan av hur bilbältet skar in i halsen som liten. Känslan av att något stort är på gång att hända. Känslan av att längta efter pirr i magen. Känslan av att något står på tok. Känslan av en sten i skon. Känslan av förväntan. Känslan efter ett oväntat telefonsamtal. Känslan att älska någon. Känslan av att bli älskad. Känslan av att lyckas. Känslan av ett nystädat hem. Känslan av att strumpan korvat ihop sig och lagt sig längst fram i gummistöveln.

Sedan har vi FINGERTOPPSKÄNSLAN. Känslan för materialet. Känslan för olika ytor. Känslan för strukturen. Känslan som man inte kan beskriva för det känns liksom bara rätt. Mellan tummen och pekfingret. Handens känsla i kombination med hjärtat.

För några dagar sedan var jag på föreläsning med Pål Svensson. En skulptör. Han visade bilder på verk han gjort i metall och sten. Mängder. Några hade jag faktiskt sett. Men aldrig att jag hade direkt tänkt så mycket på formen och placeringen som att jag faktiskt ville ta på dem. Känna på dem. Och det gör jag varje gång jag går förbi. Den blanka glatta ytan mot den råa matta obehandlade ytan. Jag kan inte låta bli. Vill inte låta bli. För jag tittar inte bara med ögonen, jag tittar med händerna. Jag känner inte bara med hjärtat jag känner med händerna också. Händerna, helt klart det viktigaste verktyget jag har. Det taktila är så viktigt. Det finns de som tycker att jag känner för mycket. Jag tycker att det inte går.

Känslan av att tycka om det man gör. Obetalbart.