Trasan.

När jag kom hem i torsdags natt och tömde min brevlåda låg där ett litet brev. Lite mjukt. Omtanke med snigelpost. Det är äkta omtanke på något sätt. Inuti detta brev fanns denna bedårande trasa. Små lappar fastknutna berättade en fin berättelse. Jag grät. Så fint tycker jag att det är. Tänk vad en bit textil kan göra med mig. Galet och spännande att det väcker så mycket känslor hos mig. Det är ju helt magiskt att jag har lyckats hitta en fin vän som tycks uppskatta samma saker som mig. Och som delar med sig. Tack snälla för denna omtanke. När den behövdes som mest.

1. Någon drömmer många drömmar på detta lakan tills det blir så nött att det går hål i mitten.

2. Min mamma väver rödvita trasmattor på mormors vävstol. Min barndoms köksmattor.

3. Mattan är sliten och trasig i kanten. Jag lagar med en bit tyg. Och det blir en köksmatta i MITT hus.

4. Varpen ger upp. Mattan går av när jag tvättar...

5.

Tillstånd.

Jag är åter i på plats i Långed. Det känns. Både tungt och trevligt. Konstigt jag vet. Det är så mycket jag vill göra och det är så mycket som jag verkligen inte vill göra. Också konstigt. Hopp och förtvivlan. Helt naturligt kanske? Idag broderade jag lite, kändes både bra och dåligt. Jag känner mig förvirrad och frustrerad. Har en hel stor hög med böcker som jag vill och borde läsa. Men det går långsamt. Allt går långsamt. Jobbigt när jag känner att jag inte har tid för långsamhet. Men tid är bra. Jag vet att det med tiden kommer att kännas bättre. Det gör ju oftast det. Helt plötsligt är jag inne i ett flow igen. Jag är bortskämd efter en underbar hösttermin där allt flöt på riktigt smärtfritt. Nu är jag väl inne i någon slags baksmälla kanske. Jag ser mig om i världen och min närhet och finner inspiration. Men den känns ibland kortvarig. Måtte denna baksmälla släppa taget som mig snarast. Tid och tålamod är det som behövs nu. Det vänder. Jag vet det.

En del av berättelsen?

Sex kalendrar från 1903-1926 blev mitt inköp från mitt sista antikaffärsbesök. Åren som känns centrala i min berättelse om Fröken Anna Ekström. Det är fint att känna det tunna och sköra papperet mellan fingrarna. Titta på de anteckningar som är gjorda med fin handstil. Sätta sig in i hur Sverige såg ut då. I kalendern från 1903 står det att det bodde 5 136 441 personer i Sverige. 4 032 490 personer bodde på landsbygden. I Stockholm bodde 300 624 personer. Enbart dessa siffror visar ju en enorm förändring. Och folkmängdens ökning är ju inte den enda förändrning som skett. Spännande. Är jag galen? Förmodligen lite. Det trivs jag med.

Ännu mer antikt.

Ännu mer kärlek. Jag har besök Antikt och Gjutjärn i Eksjö. En antikaffär. Jag skulle kunna bosätta mig där. Det finns nästan ingenting som jag inte skulle vilja ha där. Lycka. Det är så spännande. Små detaljer. Gamla prylar. Mängder av berättelser. Och det är så smakfullt tillfixat. Personalen är trevlig. Åh, vilket toppenställe. Det var magi att hitta väggen upp i trappan som var tapetserad med gamla brev och vykort. Man skrev så vackert förr i tiden. Fina bläckpennor. Personlig handstil. Inköp gjorde jag ju givetvis. Helt och hållet i research inför mitt examensarbete. Eller så var det bara fint.

Ett godkänt PM.

Nu har det hänt. Jag har ett godkänt PM. Ett PM för mitt examensarbete. 10 veckor fram i tiden kommer jag ägna all min vakna och icke-vakna tid till att skapa ett examensarabete. Läsa, skriva och skapa. Spännande, skrämmande, intressant och roligt. Hur detta kommer att sluta vet jag inte alls. Men jag vet nu början. Mitt examensarebete skall handla om Fröken Anna Ekström. En ung kvinna som levde i början på 1900-talet. Vykorten här nere är adresserade till henne mellan åren 1903-1922. Otroligt fina. Fröken Anna Ekströms berättelse ska jag berätta med hjälp av textila material, tekniker och föremål. Vem var hon? Hur levde hon? Vad fick hon uppleva? Vad drömde hon om? Vem är personerna som skickat vykort till henne?

Min berättelse om Fröken Anna Ektsröm ska inte på något sätt vara fulländad och glasklar från början till slut. Det är meningen att betraktaren ska få fylla i där det finns luckor och själv ställa egna frågor till Fröken Anna Ekström.

En början som sagt.

En annan utställning.

Som nu också pågår på Eksjö Museum är den kinesiska konstnären Lei Yans Det röda spåret. Hon har varit soldat i Röda armén och här visas hennes liv och upplevelser i foton och textila skulpturer. Jag tror att jag gillar detta. Foton från hennes tid i Röda armén som är frysta i vatten och sedan fotograferade igen. Speciella uttryck och känslor. Fryst historia. Frysta minnen. Även små symboler och saker från hennes tid i Röda armén har hon fryst in i vatten och fotat. Hon kallar dom för Frozen Red och Frozen Youth. Och de textuila skulpturerna kallar hon för How should I Protect You. Dessa skulpturer är så starka och sköra på samma gång. Ger ett sådant starkt uttryck. Spännade. Och ja, en smula oväntat att hitta textil i denna utställning. Härligt. Tycker att Eksjö Museum hade mycket att ge mig vid detta besök. Roligt att bli överaskad. Lei Yans utställning pågår fram till 27 februari.

Antikt. En kärlek.

En liten resa bort tog mig iväg till en helt annan värld. Nästan i alla fall. En antikaffär i Mellerud. Sten har smalat på sig en himlans massa fina gamla prylar. Jag gick omkring där länge och väl och njöt av alla fina saker. En del är bara konstiga. En del är mycket dyra. Fota kunde jag inte låta bli att göra. Med mig hem hade jag gamla vykort skrivna i början på 1900-talet. Tror att det är början till något stort. Känns så i alla fall. En bra början. Tänka sig vad man kan hitta i Mellerud. Oväntat och bra.

Andrum.

Så heter den utställning som just nu visas på Eksjö Museum. Konstnärerna Emma Larsson och Rolf Wernersson har en gemensam utställning. Det här är något av det finaste jag har sett. I alla fall är det klart det bästa som Eksjö Museum har visat. Jag gick där länge och väl i min ensamhet. Kände att denna utställning verkligen berörde mig. Det var så att tårarna tittade fram. Fint och ja en smula överaskad måste jag nog säga att jag blev. Det är så att jag ska gå dit igen innan den stänger. Till den 3 april har jag på mig.

Det var ljuset, färgerna, motiven, stämningen. Ja, det var så mycket jag gillade. Att de lämnade så mycket till mig som betraktare att fylla i. Använda min fantasi. Är det verklighet eller fantasi? De bjöd mig in i deras värld. En värld där jag skulle vilja stanna. En stund i alla fall. Åh vad jag gillade detta.

Konsten att bygga en koja.

Det här är bilder från vår workshop som vi hade för några veckor sedan. Jag hade glömt av detta lite. Men det var faktiskt väldigt roligt. Att på mindre än två dagar bygga ett helt rum i tidningspapper. Enkelt och barnsligt roligt. Tror att det blev en fin och rolig upplevelse för besökarna. Jag gillade att vara där. Som när man hade byggt en koja när man var liten. Mer sånt tack.

Doris med sällskap.

Jag tänker det så ofta. Jag tänker att det är sådan tur att jag har Doris. Min fina lilla hund. Vi håller liksom ihop. Det är fint. Hon är alltid glad och positiv, har sådan energi. Här om veckan gjorde jag en annan slags sällskapshund. Med Doris som inspiration givetvis. Snabbt och enkelt. Doris och den andra hunden fick träffa varandra. Det var roligt. Sedan var jag också ute och gick med den andra hunden. Under armen. Också roligt. Det är bra att ha roligt. Och viktigt.

Bachelor Steneby.

Nu är arbetet i full gång. Alla vi studenter som i vår tar vår examen från Steneby jobbar för fullt. Eller i alla fall är de i början på att jobba för fullt. Jag själv är väldigt i början. Möten har vi då och då. Sist vi hade möte såg det t ex ut som på bilden här nere. Trevligt var det. Många folk kom det också. Totalt är vi 22 studenter. Tror att det kommer att bli toppenbra. Men fram tills dess är det en del att göra. Vårt arbete kan man följa på vår blogg. http://stenebybachelors.blogspot.com/

Önskelista.

Förutom att vinna 50. 000 kronor i månaden i 50 år på trisslott och leva ett långt och friskt liv så önskar jag mig dessa böcker. Humor, allvar och sagolikt vackert. Det bästa var att jag igår upptäkte att ingen av dessa var speciellt dyra. Tack vare internet är de bara ett par klick bort från att vara i min ägo.

Nina Hemmingssons Jag är din flickvän nu. Och Jo Waterhouses Indie Craft. Boktips hörni. Den ena har jag lånat på bibblan och den andra lånade jag av syster. Bra att låna innan man köper. Då vet man att man inte blir besviken.

På vift.

Det blir ju sällan som man tänkt sig. Snart 27 år borde jag ju ha lärt mig det. Men det fina med livet är väl att man lär så länge man lever. Fantastiskt. Det finns så mycket jag tänker och känner. Det skulle kunna bli många inlägg här nu. Men tyvärr arbetar inte ens den lånade datorn tillsammans med mig. Varför förvånar det mig inte?

Jag är ute på vift. Jag har lämnat Långed för att finna lusten och inspiration. Vet inte riktigt hur länge jag kan tänkas vara på vift. Tror och känner redan efter ett dygn att det var ett klokt beslut. Jag har redan gjort en fin road trip, blivit bjuden på fin middag av bror, varit på utflykt med samma bror, mormor och morfar samt blivit bjuden på middag av fin vän. Solen har dessutom lyst. Och imorgon väntar loppis. Det finns hopp. Ibland i alla fall. Det är fint.

Överaskning.

Jag begav mig ut på vägen. Solsken, bilen och Johnny Cash i högtalarna. Fint, bra och mycket nödvändigt. När jag sedan kom hem hängde detta på min dörr. En tår tittade fram så glad blev jag. Kärlek på det.

Ibland är det mycket att tänka på.

Workshop i skolan. Papper. Känslan av att man är en blandning av en klippdocka och mitt i en serietidning. Svårt. Spännande. Lite roligt. Tror jag.
Det är så mycket att tänka på just nu. Blir inte klok. Känner frustration.

Jag vill inte skriva PM om mitt examensarbete. Så jag gör annat istället. Håller mig på något märkligt sätt sysselsatt. Jag måste. Inte tänka för mycket. Så är det ibland.

Det löser sig.

Bilen och bruket.

Frihet i en liten bil. Vännerna i bilen kunde inte låta bli att förälska sig i bruket. Bruket i Billingsfors. Bruket i skymning. Magi. Trots att det luktar illa. Tre vänner. Tre kameror. En bil.

Stjärnor.

Loppisfynd. Det är något med färgen. Och att de är gamla. Slitna. Använda.

Fint.

Synd att inte Elvis eller Johnny Cash var med. Mina favoriter.

Alltså.

Kroppen sitter helt stilla. Nästan. Men hjärnan springer något slags 100-meterslopp på världsrekordstid. Trött blir man av det. Trots att jag sovit. Känner mig hungrig trots att jag nyss ätit. Känner mig full utan att ha druckit en droppe alkohol. Det är så mycket jag vill. Det är så mycket jag inte vill. Och jag vet inte riktigt vilket som är vilket. Tyvärr. Eller jo kanske. Men jag vet inte vart eller hur jag ska börja. Frustration. Fullständigt normalt och galet på samma gång. Svårt att få alla bitar på plats. Trodde att de skulle vara på plats lite mer såhär sista terminen. Lite besiken men jag är ju å andra sidan bara i början på sista terminen. Det löser sig. Det har ju en tendens att göra det. Men åt vilket håll vill jag att det ska lösa sig? Examensarbete? Sommaren? Jobb? Utställningar? Flytta? Plugga?

Dagens tema var tryck. Textiltryck. Eftersom tryckverstaden var upptagen av en annan kurs fick jag helt enkelt arbeta med det jag redan hade. Pelargontryck. Mormortryck. Morfartryck. Textilt collage med lite broderi till. För ovanlighetens skull. Hann inte mer än börja förrän det var dags för lunch. En lunch som varade i två härliga timmar. Kreativa möten under lunchen. Bra. Gick en långpromenad i solen för att försöka få ordning på mitt röriga lilla huvud. Utan att lyckas så värst bra. Träffade en Måns och fick lite pepp. Mailade viktiga mail. Och ja, det textila collaget kändes helt plötsligt väldigt avlägset. Kansek ska jag ge det temat en chans till imorgon? Eller varför inte ett nytt tema? Jag har ju en del kvar att välja på. Måste återfinna Lusten. NU. Jag vet att den återvänder. Den gör ju det. Och jag hade den ju på gång i början på veckan. Det löser ju sig.

Det är ju någon fin människa som gillar oss i alla fall. Den här toppensnygga satt på dörren till vår ateljé igår. Fina fina du. Tack.

Examensutställningsmöte.

Det var dagens tema. Inte alls så roligt kanske. I alla fall verkade det mycket mer lockande att följa med klassen till Åmål på utflykt. Så det fick bli dagens tema. Mycket bra tema. Härligt att göra något helt annolunda. Vi såg en utställning om förkläden och galgar. Åt storstadslunch. Annika fick sig en ny tatto. Och så fikade vi olika sorters bakverk på Vinerkonditoriet. Bra dag.

Öppningar.

Dagens tema. Öppningar. Svårt tyckte jag till en början. Roligt mot dagens slut. Väldigt roligt. Sista timmarna var jag ensam i ateljén. Fick sådan ro och fick mycket gjort. Spännande. Det är bra och roligt att arbeta snabbt. Bara göra. Använda det som finns till hands. Funderade över vilka sorts öppningar det finns. Fågelholken har ju en väldigt fin. Här är det små titt-holkar. Vart alla dessa teman sedan sluta ska jag inte alls tänka på nu. Försöker tänka så lite som möjlig på framtiden. Trots att den ständigt gör sig påmind. I varje samtal och möte. Det stressar mig. Känns som att det stressar oss alla i klassen. Måtte glädjen komma åter. Jag vet att den gör det. Så småningom.

Imorgon nytt tema. Spännande.