2010.

Årets sista dag. En bra sådan. Även denna. Tror faktiskt att året 2010 har haft många fina dagar. Det känns så. Ett bra år kort och gott.

beslut fokus elvis doris dals långed kreativitet tunisien galleri vals sticka skriva loggboken familjen promenad håverud bloggen njuta arbetstempo småland livet klassen njuta känslan o-resa framtiden självtro impulser kärlek tårar glädje vännerna spanien hunden handen känslan broderi material samtal fika jobba spanien glädje saknad foto lära läsa leva uppleva riktigt nuet

Ett bra år.

Och så var det jul. Igen.

Det är underbart att vara i Småland. Det är krispigt snölandskap. Krispigt souround ljud. Kallt och vackert. Det är mys med filmer och god mat. Det godaste är den hemlagade osten. Det är bilåkning med Elvis. Jag sjunger med. Stickar gör jag också. Så fort jag får tillfälle. Dock kan jag säkert konstatera att tröjan kommer att bli liten. Kanske inte FÖR liten men inte alls som jag hade tänkt mig. Behöver jag tillägga att jag inte stickar efter mönster? Fortsätta eller repa upp?

Rastlös är jag. På riktigt. Tur att Doris finns. Hon behöver komma ut även om det är -13 grader. Jag njuter även utomhus i min varma vinterjacka. Och innan veckans slut kanske jag har en tröja klar. Den värmer nog i sina 100 % ull.

Njuter gör jag av känslan av att vara nära familjen. Vi umgås och skrattar. Och igår fick jag reda på att jag även skänker glada minnen till gamla högstadieklasskompisar. Jag tror att jag eventuellt gillar det. Jag njuter också av tanken på att jag snart ska till Stockholm och träffa nära och kära. Det kanske är därför som jag är rastlös eller har jag bara vänt på dygnet? Förmodligen båda delarna. Nyårsafton närmar sig. Jag har inte den blekaste aning om vad jag ska hitta på. Doris och jag hittar väl på något festligt. I Stockholm. Det blir bra. Det vet jag. Jag vet också att 2010 har verkligen varit ett bra år. Det är toppen. Tror minsann att 2011 också kommer att bli det. Självtro, på det. Känslan av något bra. Det är fint. Jag fortsätter uppleva.

Känslan av något fint.

Jag vill hålla på. Men vet inte riktigt vart jag ska börja eller rättare sagt fortsätta. Känslan av att det faktiskt ska bli skönt med jullov har infunnit sig. Jag tänker. Känner. Skriver. Brev. Kort. I blocket. Klipper. Färgar. Tänker på känslan. Det är en bra känsla. Lite tankar om framtiden. En känsla av att det löser sig. Det finns många möjligheter. Möjligheterna är många. Valen likaså. Känslan blir starkare. Och snart far jag, hunden, väskan och kameran. Småland är målet. Jul-chock inväntas. Kärlek också. Nära.

Umgås har jag gjort i dagarna två. Gillar kökshäng. Gillar knytis. Gillar knytis som räcker länge. Söndagsbrunch. Borde göras oftare. Snöar gör det. Tomteparaden missade jag helt. Njuter ändå. Känner mig en smula finurlig. Och längtar lite till. Det är fint.

Patina.

Om en vecka sker det. Då ska jag fara. Fara på jullov. Jag längtar, men jag är inte redo. Det är så mycket. Möten. Examensutställningsplanering. Presentationer. Städning. Tankar. Känslor. Och mitt i allt detta försöker jag skapa något. Vad nu det är? Patina. Jag gillar det jag håller på med. Frustration bitvis. Vill läsa. Vill hålla på. Vill sitta ner och fundera. Skriva. Njuta. Anser för övrigt att kylan och vintern är krydda i tillvaron. Jag har självtro. Tillvaron är bra. Det gillar jag. Låter kanske egoistisk men jag tänker mycket på andra. Och på det här med färg, historia och berättelser. Dessutom bakar jag igen. Och visst hinner man mycket på en vecka?

I en liten bil.

Trots en mycket bra start på dagen behövde jag göra något. Något på riktigt. Ut och se mig om i världen. Jag for iväg. På en fin vinterväg. Elvis sjöng för mig även i bilen. Solen sken. Jag njöt. Hittade mig en jacka. En Björn. Och en Knapp. Gillar det mycket. Bra dag. Värd att minnas. Ibland är det bra att vara uttråkad. Då händer grejer. Jag upplever. Nöjd.

Nyfiken.

Det är mycket nu. Inuti. Det är så mycket känslor och tankar och jag har svårt att sätta ord på det hela. Kanske inget jag behöver göra. Men jag njuter. Jag skriver. Jag tänker. Och det känns fint och bra. Flowet fortsätter. Jag tackar och tar emot. Så länge flowet har nöjet att besöka mig glädjer det mig enormt. Tänker på framtiden och har bestämt mig för att ta tag i en del saker. Det går av bara farten. Under tiden funderar jag lite till. Jag upplever livet. Spännande. Magi.

Elvis sjunger för mig. Fint.

Materialisera känslan av ett minne.

Jag älskar min arbetsplats i skolan. Jag älskar att vara i skolan. Vill inte gå hem. Tur att det är måndag imorgon. Inte för att det spelar så stor roll vilken dag i veckan det är. Jag är i skolan varje dag. Färgar så att händerna blöder. Jag gillar det. Kanske inte smärtan men resultatet. Det är helt klart värt det. Och det finns ju handkräm. Som tur är.

Annika: - Vet du vad du gör?
Frida: - Nä?
Annika: - Du materialiserar känslan av ett minne.
Frida: - Åh vad bra sagt. Jag måste skriva ner det.
Annika: - Ja kanske historian också. Inte bara minnet.

Fint.

Söndag 5 december 2010.

glädjen maten middagen planeringen meddelanden marmeladen julmarknaden fikan njutningen glädjen tårarna leenden känslan doften musiken broderiet tråden färgen hunden huden värmen kylan jackan posten magen lussekatten helgen frukosten ljusen träklossen bilen vägen känslan skolan färgen handen mustaschen riktigheten verkligheten

känslan

In the middle of a revolution with myself.

Ja, om jag nu befinner mig i mitten av min egen revolution så hade jag väl kanske inte från början tänkt att den skulle ha dessa färger. Men så mycket jag gillar detta. Ja, det känns bra. På riktigt. Jag känner mig dessutom tillfreds. Med skolan. Med Långed. Det känns som att revolutionen är nära. Att jag är något stort på gång. Eller i alla fall. Något på gång. Magi. På alla sätt. Att jag vet att jag har det rakt framför mig. Jag måste bara lära mig att se exakt vad det är. Lära mig att ta tillvara på det. På riktigt.

Jag gillar inte att tiden går fort. Att det snart är jullov. Det innebär nämligen att jag åker härifrån. Att jag byter miljö. Ett par veckor. Det skrämmer mig. Magin kanske försvinner. Jag kanske återigen inte får reda på några svar. Eller kommer på någon stor sanning som jag nu söker. Jag ska förbireda mig. Jag ska njuta av att det är många dagar kvar tills dess. Och ta tillvara på tiden. Dags att gå till skolan och njuta. Det är fantastiskt. På riktigt. Riktigt på riktigt.

Jag vill inte bara leva livet. Jag vill UPPLEVA livet. Nu. Alltid. På riktigt.

Jag var med på en workshop igår. Intressant. Tänka sig att halm är lite intressant ändå. Jag måste nog ändå erkänna det.

Oj oj oj.

Mycket som händer. Mycket att göra. Mycket att tänka på. Mycket att känna. Mycket fint.

Jag gillar det. Nu ska jag och Doris ut och fara en liten helg. Kul. Spännande. Trevligt. Kärt återseende. Men just nu känns det hela lite jobbigt. 43 mil är ju ändå en bit. Till råga på allt har jag dessutom kommit in i ett otroligt skönt arbetstempo. Ett flow som vissa skulle kalla det. Är lite orolig att tempot kommer att förändras efter resan. Det är ju alltid så. Värt det är det ju. Är jag övertygad om att det kommer att ge mig mängder av energi. Vänner, riktigt goda vänner. I Malmö. Fint.

Åh så mycket känslor. Allt på samma gång. Så mycket jag vill göra. Så mycket att tänka på. Det får liksom inte plats. Men jag gillar det. Jo det gör jag faktiskt. Nä. Jag älskar det. Så är det med den saken. Energi på det.

Dessutom har jag fått brev. Det var MYCKET trevligt.

Hålla-på-andet.

Det är ju så att jag håller på. Mest hela tiden. Med allt möjligt. Just nu väldigt mycket med bilder. Foton. Små. Jag läser också mycket. Trots att jag i början på veckan hade grava koncentrartionssvårigheter och inte fick något gjort. Verkade det som. Men hjärnan arbetar konstant. Natt som dag. Jag drömmer om skolan. Om färg. Om folk. Vänner. Skägg. Nu är balansen återställd. Koncentartionen är åter tillbaks.

Jag broderar. Jag färgar. Jag skriver. Jag tänker. Jag njuter. Jag klipper. Jag fikar. Jag funderar. Jag trivs.

Känslan.

Det är något av det viktigaste jag har. Känslan, den ligger på topp-tio-listan i alla fall. Det finns mängder. Känslan av av att ha hela sommaren framför sig. Känslan av att man har glömt något. Känslan av att längta bort. Känslan av att trivas. Känslan av att sakna någon som står en nära. Känslan av att nudda någon man tycker om för första gången. Känslan av att sitta en en gammal skinnsoffa och benen fastnar av värmen. Känslan av hur bilbältet skar in i halsen som liten. Känslan av att något stort är på gång att hända. Känslan av att längta efter pirr i magen. Känslan av att något står på tok. Känslan av en sten i skon. Känslan av förväntan. Känslan efter ett oväntat telefonsamtal. Känslan att älska någon. Känslan av att bli älskad. Känslan av att lyckas. Känslan av ett nystädat hem. Känslan av att strumpan korvat ihop sig och lagt sig längst fram i gummistöveln.

Sedan har vi FINGERTOPPSKÄNSLAN. Känslan för materialet. Känslan för olika ytor. Känslan för strukturen. Känslan som man inte kan beskriva för det känns liksom bara rätt. Mellan tummen och pekfingret. Handens känsla i kombination med hjärtat.

För några dagar sedan var jag på föreläsning med Pål Svensson. En skulptör. Han visade bilder på verk han gjort i metall och sten. Mängder. Några hade jag faktiskt sett. Men aldrig att jag hade direkt tänkt så mycket på formen och placeringen som att jag faktiskt ville ta på dem. Känna på dem. Och det gör jag varje gång jag går förbi. Den blanka glatta ytan mot den råa matta obehandlade ytan. Jag kan inte låta bli. Vill inte låta bli. För jag tittar inte bara med ögonen, jag tittar med händerna. Jag känner inte bara med hjärtat jag känner med händerna också. Händerna, helt klart det viktigaste verktyget jag har. Det taktila är så viktigt. Det finns de som tycker att jag känner för mycket. Jag tycker att det inte går.

Känslan av att tycka om det man gör. Obetalbart.

ord

brodera tänka längta sakna fota promenad snö kyla konsum facebook mobilen känslor samtal mail skriva fundera framtiden orka sova drömma tänka läsa kaos önska hoppas längta nutiden kameran blocket bloggen boken skriva sticka sakna förvirrad självtro vänner resa planera njuta fika baka tänka läsa fundera framtid promenad doris snö hungrig dåtiden foto historia redovisning brodera mail berätta fundera beslut förstå missförstå missnöjd belåten trött överskottsenergi drömma frysa sjunga brodera färga fundera grubbla framtid dåtid nutid jultid hångel hoppas sova städa drömma hoppas njuta fika brodera fota foto bok skriva kaos brev känslor tankar längta

fundera lite till...

Det här med själen. Och historien.

Om fyra dagar är det dags. Mitterminsredovisning. Jag är i ett tillstånd där jag inte längre föstår vad som händer. Har tiden alltid gått så här fort? Vart tog hösten vägen? Ute är det numera frost dygnet runt. Fint solsken, men frost. Härlig frisk kyla. Långa promenader. Karla träd.

Jag ser fram emot redovisningen. Det är precis vad jag behöver just nu. Inte för att jag känner att jag har kört fast på något sätt utan för att jag behöver prata av mig. Diskutera mina broderade bilder. Tankar om dem. Tankar om kommande projekt. Tankar kring foto. Tankar kring textil. Tankar. Senaste veckan har jag skrivit otroligt mycket. Anteckningsboken som följer mig vart jag än går är välfylld nu må jag säga. Framtiden. Nutiden. Dåtiden. Minnen. Sentimentalitet. Nostalgi. Självtro. Kaoset innanför och utanför. Men så är jag ju lite av en grubblare.

Jag gillar och blir inspirerad av gamla saker. Saker och ting som har en själ. De är lappade och lagade. Ommålade. Ifyllda. Bortglömda. Utvalda. Unika. Älskade. De bär alla på en historia. Varför är det så? Varför fascinerar detta mig så mycket? Jag är långt ifrån ensam...

Detsamma gäller ju fotot. En tiondels sekund av historian i min hand. En liten bit förflutet. Ett fruset ögonblick i pappersformat. Historia. Ett sätt att minnas. Varför vill vi minnas? Varför är det viktigt? Är inte nuet viktigare? Lever vi för mycket i dåtiden samtidigt som vi planerar sönder framtiden? Vad hände med nuet? Är vi så fokuserade på att minnas nuet för alltid att vi glömmer av att faktiskt njuta av det istället för att fota det? Vad är det vi väljer att fota och när? Fotografi som bevis på händelser och resor? Kameran som sköld i främmande situationer och kulturer för att slippa se vilsen och bortkommen ut? Fotot bättre än verkligheten? Vad är verkligheten? Kameran som dokumenterar familjelivet, det lilla vi har kvar?

Frågorna är många. På alla plan. Svårt att sova. Vill så mycket. Hela tiden. Men jag njuter. Det är fantastiskt att gå i skolan. Måste jag sluta?

Tills vidare läser jag och broderar vidare. Ibland lyxar jag till det med att laga mat och baka bröd. Fint.

Nytt men gammalt.

Det är svårt att uppdatera bloggen när jag glömt kameran i skolan. Jag gick hem för att äta lunch men gick inte tillbaks. Jag var trött. För trött. För mycket känslor. För mycket tankar. För hungrig. För sugen på att gå lång promenad i skogen. För lång att-göra-lista. Men nu är den gjord. Nästan i alla fall. Blommorna har fått både kärlek och vatten. Bovärden är uppringd. Disken är snart diskad. Ljusen brinner hoppsan. Maten är i magen. Telefonen är pratad. Mail är både lästa och skrivna. Familjen och vänner saknas. Men jag älskar att vara hemma. Hemma i Dals Långed. Nu blir det nytt kanske. Nytt som är gammalt. Sånt gillar jag.

Det här med konst.

- Hur kan man ägna sig åt poesi när man är omgiven av människor som är halvdöda av svält? Är det inte grymt och absurt?

Paul de Montagealas log ett sorgset leende:

- Jag förstår Mohammed.

Det hade varit konstigt om en så sensibel människa inte hade förstått. Han suckade och skakade på huvudet.

- Vad tycker du att man ska göra då? Sluta upp med allt konstnärligt skapande? Skulle de svältande få mer mat för det? Det är de rikas sak att hjälpa de fattiga. Inte poeternas. Konstens uppgift är inte att odla potatis eller föda upp svin. Bland mycket annat ska den väcka människors känsla för lidandet i världen. Man kan inte känna solidaritet om inte hjärtat är med.

Claude Kayat
Mohammed Cohen, den arabiske juden.

Det här med att resa.

Kanske är det så att vanligheten drar i mig. Eller känner jag bara inte för att det ska vara höst, mörkt och kallt. Jag vill ut och resa. Hela tiden. Besöka gamla kära pärlor. Besöka nya underba ställen. Uppleva. På riktigt. Använda alla mina sinnen. Fota. Lukta. Smaka. Njuta. Nu.

Tills vidare är det ju tur att det finns en del gamla foton att minnas saker, platser och upplevelser med. Vanligheten har en tendens att få mig att glömma dessa underbara platser och upplevelser. Kanske handlar det om överlevnadsinstinkt?

Här är spridda minnen från Thailand, Tunisien, Mexico, Spanien och Italien. Alla värda att besöka igen. Mumma. Tills vidare drömmer jag mig bort. Och ja, jag har det faktiskt väldigt bra i Dals Långed också. Jag och Doris.

Nål och tråd, men inte tyg.