Efterlysning.

Jag gillar en skiva mycket. Det är bra låtar. Låtar som får mig att må bra. Omslaget är helt fantastiskt. Det ser ut som att det är broderat. Fina färger. Fint motiv. Jag är kär i det kan man säga. Jag har försökt att ta reda på vem det är som gjort omslaget till den fantastiska skivan. Utan att lyckas. Är det någon som råkar veta?

Bright Eyes – I'M Wide Awake It'S Morning

Workshopa sig själv till inspiration.

Just det har jag gjort idag. Jag tänkte göra det hela veckan. Varje dag börjar med att jag drar en lapp där jag har skrivit ner olika teman. Ett tema för varje dag. Jag ska inte tänka varför. Jag ska inte heller tänka så mycket alls. Jag ska bara göra. Göra göra göra. Arbeta snabbt. Ha roligt. Lita på att allt annat löser sig. Masteransökningar. Jobb. Flytt. Examensutställing. Stipendieansökan. Examensarbete. Framtid. Det löser ju sig. Nu ska jag känna lusten. Vilket jag verkligen gjort idag. "Brodera bilder" Skulle jag göra. Klippa, klistra, sy, skapa. Fantastiskt.

Har även haft ett bra samtal med min lärare idag. Klokt och insiktsfullt. Lär mig mycket. Bra samtal. Fick lite mer saker att tänka på. Spännande. Och ja, frustration är tydligen vanligt att känna i min situation. Det blir som ett litet plåster att höra det.

Imorgon blir det ett nytt tema. Det blir imorgon det.

Älskade trasan.

På min morgonpromenad idag hittade jag en älskad trasa eller snuttefilt kanske det kallas. Precis på pricken lik den jag hade när jag var liten. Lika trasig, lika smutsig, lika välanvänd. Vilken kärlek. Det gjorde ont i hela mig när jag minns hur ledsen jag var när jag tappat bort den. Nu har jag fotat den. Ska skriva en lapp med foto och sätta upp på Konsum och så hoppas jag att den får återvända hem till sin kära ägare. Känns viktigt att den får komma hem. Att det lilla barnet får tillbaks sin älskade trasa. Att barnet slipper ligga sömnlös inatt och sakna den älskade trasan.

När jag hade min trasa var jag trygg. Jag kunde göra vad som helst. Bara jag visste att den var i närheten. En gammal sliten snusnässtuk. Min första kärlek. En liten bit textil. Se vart den förde mig. Otroligt. Nu hänger den "nya" trasan på väggen i gott sällskap av den något äldre och mer rutinerade trasan. Kan det skilja sådär 23-25 år på dom kanske? Fint. Hoppas innerligt att denna berättelse får ett lyckligt slut.

Det är helt enkelt något som fattas.

Känslan.

De sista dagarna har jag gått omkring och varit lite sorgsen. Sorgsen och nostalgisk. Det går liksom inte riktigt över. Det spelar ingen roll om jag spelar "gladlåtar-listan". Det är ju inte så att jag går omkring och är ledsen. Men just sorgsen. Nu är det sista terminen. Jag kan inte sluta tänka på att detta snart är slut. Så bra som VI har det nu. Det kommer VI aldrig ha. Klassen. Fika. Njuta. Umgås. Skapa för glatta livet. Tusan vad jag kommer sakna detta.

Ikväll blir det middag. Med fint tema. Jessica kommer att fattas oss. Eller mig i alla fall. Och på fredag är det ännu mer festligheter. Festligheter är fint. Just denna festlighet är den första (förhoppningsvis inte sista) festen med Exam BA 2011. Det är ju värt att fira. I min lilla trånga vrå ska vi hålla till. Det är bra. Om det är trångt. Då måste folk umgås lite mer.

Och morr till datorsalens datorer som skriver ut helt sjukt mörka bilder. Men vad spelar det för roll? Egentligen.

Magen.

Min mage lever sitt egna liv. Helt på egan hand. Det har den gjort ett tag. Inga läkare kan komma på varför. Tills jag själv listat ut det så får jag vackert bara följa med i detta liv som magen lever. Idag har det verkligen varit en sådan dag. Trots detta har jag fått en hel del gjort. Det är skönt. Broderat har jag gjort för ovanlighetens skull. Kul. Fotat. Framtiden närmar sig med stormsteg. Jag börjar inse charmen med uttrycket "skräckblandad förtjusning". Galet. Portfolio gör jag också. Ibland känns det bra. Ibland känns det pinsamt. Men mest bra. Och det är ju positivt. Men det är svårt. Jag vet ju inte ens om jag vill läsa master. Just nu. Ibland. Men söka ska jag ju göra. Eller försöka. Helhjärtat. Fan. Måste jag alltid känna så mycket och måste magen leva sitt egna liv? Det skulle vara så praktiskt om vi levde lite mer samma liv. Ja, och det här med känslan. Det är ju som det är med den. Och med närmare eftertanke så är det ju det viktigaste jag har. Känslan. Vårda den väl.

Dessutom gillar jag gamla saker. Men det är ingen nyhet. En gammal kökskrok. Rostigt, sliten och vacker. Jag gillar det så mycket. Jag gillar också att jag här om natten fick en liten bit av havet i min hand. Här mitt i skogen. Jag tittar på den ibland och ler. Fint.

Filmen.

Nu finns konsten på youtube också.

http://www.youtube.com/watch?v=aE8TlqG7V6I

Grillad konst.

Det är underbart att gå på den här skolan. Det händer hela tiden saker. Saker att diskutera. Saker som väcker tankar. Möten med intressanta människor som faktiskt har tänkt till. Som tycker och tänker. Bryr sig om val i livet. Bryr sig om vår omvärld. Fantastiskt. Det är magiskt att få ta del av allt detta. Här och nu. Processen pågår dynget runt. Stora och små tankar. Stora och viktiga tankar. Igår var en sådan dag.

Aron. En kille på möbeldesign inriktning trä fixade konst. Konst på riktigt. Som känns och berör. Berör mig i alla fall. En upplevelse. Att arbeta och tänka konceptuellt under ett designprojekt var tydligen inte tillåtet. Det fanns rätt och fel. Det fanns mallar som man skulle följa. Besvikelsen. Trots frustrationen byggde han en möbel. Funktionell. Design. Med tanken: Vill de ha design, ska jag ge dem design. Men jag ska elda upp skiten när jag är klar. Lägga ner tid och energi. Handen och huvudet har under tre månaders tid arbetet med detta. Och ändå inte känna NÅGONTING för prylen. Eld blev det. Korv grillades. Många tankar tänktes. Diskussioner.

Hur är det möjligt att inte känna någonting för det man tillverkat själv? Ofta är det ju den totala motsatsen. Man har investerat i tid. Både i den faktiska tillverkningen och i designen/utformningen. Vad är det som skiljer det egentillverkade från andra (fabriks-)tillverkade prylar? Vad innebär det att förlora något som man gjort själv? Förlora någonting? Det gör vi ju idag ganska sällan. Prylar har vi ju dessutom i överflöd. Vad innebär det då att elda upp ett hantverk? Ta makten helt och hållet i egna händer? Inte känna någonting för det man tillverkat? Till och med känna hat? Folks reaktioner. Provocerade. Känslan måste också vara med i processen, i hantverket, hela tiden? Elda upp något man gjort som man älskar? Arbetsmoralen. Att varje dag arbeta på någonting, göra det perfekt och veta att det ska eldas upp. Imponerande.

Ja, hela grejen var imponerande. Fint också. Högtidligt och spännande. Mer sånt. Tror nämligen att det finns ett behov att diskutera detta. I hela samhället. Men kanske extra mycket här på skolan. Vi skapar ju alla, på ett eller annat sätt. Och tänker kring sakers vara eller icke vara. Prylar det gör vi ju. Om det så är konst eller design. Händerna och huvudet arbetar för fullt. Tack Aron. Modigt. Det var precis vad vi behövde.

Terminsredovisat.

Det var fina dagar. Torsdag och fredag. Mängder av intressanta och bra diskussioner. Fina människor som gör otroligt bra saker. Jag känner mig stolt. Stolt över att få gå på denna skola att få lära känna dessa fina människor. Att få ta del av allt det som händer här. Utveckling är som en drog.

Är nöjd med min redovisning. Tror jag. Jag fick sagt det jag hade tänkt mig. Fick konstruktiv kritik. Tycker att det är roligt att berätta för folk. Att folk lyssnar. Jag gillar att bjuda in folk. I det jag gör och det jag tänker. Men det är svårt. Mina tankar och känslor är ju glasklara för mig. Jag ser tydligt en röd tråd. Men att berätta om det, sätta ord på det. Det är svårt. Den största frågan är nu. Hur går jag vidare? Och vad betyder den frågan? Gå vidare? Men jag ska göra det. Snart. När förvirringen och tomheten har lagt sig. Jag ska skriva lite till. Fundera. Kanske ta en fika på skolan. Om det är någon där som vill fika med mig? På en söndag.

Terminsavslut.

Ja, höstterminen är inte slut förrän nästa vecka. Då är det dags för terminsredovisningar. Och denna vecka har jag ägnat min tid åt att sammanfatta terminen i en terminsrapport. Från början kändes det hela mycket tungt och svårstartat. Men väl igång njöt jag av att skriva. Det är bra att skriva. Jag kom på en del sanningar. En del lösningar. Mindes andra bortglömda saker och tankar. Det har verkligen varit en bra och händelserik termin. Jag känner att jag har kommit en bra bit på väg. Jag upplever och njuter samtidig som jag är lagom förvirrad. Magen hänger med. Tankarna och känslorna likaså. Det är så mycket känslor över denna termin att jag knappt kan sätta ord på det hela. Kanske vet jag inte riktigt vad som inträffat denna termin. Än. Men det känns bra. Det är ju en fruktansvärt bra början inför det som komma skall. Det är ju en del det.

Det är enormt skönt att vara tillbaks i Långed. Mitt liv börjar sakta återta sin form. Jag har intagit mitt hörn. Jag skriver. Jag tänker och vågar. Det är en fin känsla. Allt kan hända. Jag planerar att inte planera. Det löser ju sig. Det gör det ju alltid. Förr eller senare. Jag trivs. På riktigt. Och det är fint att vara precis där jag är just nu. Mitt i valen. Mitt i livet. Mitt i alla beslut. Fint och jobbigt på samma gång. Det är pirr i magen. Det är ont i magen. Det är "Åh, ja!" och "Åh, nej!" på samma gång. Det är eufori och tårar. Det är så mycket. Det är så mycket jag vill göra. Nu. Sedan. Alltid. Och tid är ju faktiskt något som vi alla har. Det gäller bara att bestämma vad man tycker att det viktigaste är att lägga sin tid på. Det är spännande. Jag kan också konstatera att jag är:

Fattig på pengar. Rik på riktigt.

Underbart. På riktigt.

En början.

Det nya året. 2011. Inleddes med fullkomligt underbar dans. Dans med fint sällskap. En bra början som följdes av en mycket bra fortsättning. Jag har redan gjort saker som skrämmer mig. Avslöjat innersta hemligehter. Träffat sjukt mycket fina människor. Både nya och gamla förmågor. Jag har skaffat mig en storasyster. Ätit och druckit otroligt gott. Påbörjat ett broderiprojekt mellan två fina vänner. Bjudit vän på middag. Påbörjat ett textilt nätverk. Fikat. Hittat ett nytt favoritfik. I Stockholm. Ätit tacosmiddag. Läst skönlitterärt. Åkt pendeltåg. Funderat. Mailat. Tvättat för hand, på resande fot. Blivit bjuden på utflykt och kalas. Njutit. Känslorna svämmar till och med över ibland.

Det jag kanske saknar. Tankar om framtiden. Jag har levt så mycket i nuet att jag glömt av allt viktigt som ska göras. Examensarebet-PM. Terminsrapport. Ansökningar. Stipendier. Utställningar. Men jag har ju helt och hållet slutat med BORDE. Jag gör bara det jag VILL och MÅSTE. Resten kan vänta. På tisdag återvänder jag till Långed och det normala Frida-livet. Jag längtar.