Tillbaks.

Jag gör ett nytt försök. Jag vet nämligen inte hur många gånger som jag har försökt skriva här på bloggen de senaste två veckorna. Finner inga ord som känns rätt. Jag vet inte ens vad som känns rätt. Allt känns mest konstigt. Som en blandning mellan hopp och förtvivlan. Som en blandning mellan att vara toklugn och helt sjukt stressad på samma gång. Som att hjärnan tycker att kroppen gör allt i slow motion. Som att vara glad och ledsen på samma gång. Som att jag både vill och inte vill vara här. I Sverige. I Dals Långed. Som att jag längtar tillbaks men vet inte exakt till vilket ställe eller till vilka personer. Vart ska jag börja? Vart ska jag fortsätta? Vad gör jag och varför? Framtiden? Samtiden? 

Bilder säger det kanske bättre än ord just nu. Få men naggande goda.

U G A N D A .

Ja, slutet pa denna resa har nu paborjats. Kanns konstigt och overkligt. Att befinna sig har i Kampala tillsammans med alla dessa manniskor som jag sa lange har mailat med. Forsoker njuta och uppleva varje sekund. Jag har fatt nya vanner. Far livet kanske. Aven i detta land. Tiden kanns knapp och jag tycker att Sverige aldrig har kants mer avlagset. Forsoker forsta vad DN.se vill saga mig och varfor det ar viktigt. 

Samtal med bade mamma och mormor de senaste dagarna gor att jag kanner mig lugn. Det ar bra med de jag saknar. Sms fran Sverigelandet ar ocksa vardefullt. Det ar folk jag saknar. Annars har jag det sa bra har. Upplever. Somnar varje dag med ett leende pa lapparna. 

Jag arbetar praktiskt varje dag. Ar valdigt inspirerad och malar. Med pensel, farg och textila material. Det ar nytt for mig och jag alskar det. Lar mig och testar nya uttryck. Vill inte sluta. Tar mig en paus pa ballkongen med utsikt over den kuperade staden. Gronskan ar vacker sa att den nastan gor ont i mig. 

Varje dag blir jag foralskad i personer, platser och uttryck. Forsoker inte tanka pa den dagen jag maste saga "hej da". Alla dessa moten leder ju ocksa till avsked. Jag som ar sa fruktansvart dalig pa avsked. Later bli... Tanker att jag kan atervanda. Tanker att det later mindre dramatiskt da, och jag vill verkligen atervanda. En dag.

Lagenheten jag hyr av mig van ar fantastisk. Det var sa att jag fick tarar i ogonen av lycka nar jag klev genom yttedorren och da var det anda mitt i natten och stromavbrott. Lyxig. Och inredd med otroligt vacker konst. Kanslan som bara konst kan ge mig infinner sig varje dag jag vaknar och oppnar ogonen. Magi. Det ar fantastiskt att vara omgiven av sa vackra ting. Kan det smitta av sig tro? Till mig sjalv? Till det jag skapar? Vad det nu ar? Kanske en utstallning har i host. Kanske kanske. Da maste jag val atervanda?

Livet.

Döden är tydligen en del av livet. Tårar rinner. Det gör ont. Men det är tur att jag inte är ensam. Fina familjen. Minns och sitter med fina små saker. Kollar på foton. Funderar på framtiden.

Stockholm är fint. Jag trivs. Lyxar till det med lunch ute på lunchställe. Lyxar till det med tapas en vardagskväll. Njuter ev att det är sommar. Jobbar. Lyssnar på Sommar i P1. Läser.

Reser gör jag mycket. Som vanligt i mitt liv. Kanske kan jag landa till hösten?

En dag i taget. Här och nu.

Väg-resan.

Ja, road tripen i lördags. Den var lyckad kan man säga. En känsla av att våren är på väg. En känsla av frihet. En känsla av nostalgi och sentimentalitet. En känsla av storstad. Fint. Hela klassen. Fem personer. Smidigt då alla får plats i EN personbil. Vackert väder. Storstadsfika. Glada kramar på jobbet. Konst med många besökare. Många olika parfymer på liten yta. Nätverka. Många kära återseenden. Tiden går fort. Dagar blir till år kan man lugnt konstatera. Karins fina konst kunde man knappt njuta av för att det var så mycket folk. Men det var roligt. Och årets Konstslöjdsalong kan man njuta av någon annan gång när det inte är tokmycket folk för den pågår fram till 5 juni 2011. Det ska jag göra i alla fall.

Besöket hos ex-klasskompisen i fina huset med fina familjen var nog ändå höjdpunkten. Och glädjetjutet i bilen på väg hem när denna låt spelades var fantastiskt.

Hemma.

Borta bra men hemma bäst? Ja, så kan det ju vara. Men jag skulle den här gången vilja skriva: Hemma bäst men borta så otroligt nödvändigt. Jag känner mig nästan som en ny människa. Jag har knarkat lite kultur, fikat storstadsfika, druckit vin och ätit ost, varit på inflyttningsfest, gjort studiebesök, nätverkat, träffat fina vänner och deras underbara familjer. Det innebär badhusbesök, fina barnsånger, lekpark, middag, fredagsmys med På Spåret, Melodifestival, hundlekar, frukostmys, filmkväll och massa kärlek. Fint, så himlans fint. Och som sagt nödvändigt. Jag känner mig lite mer redo att ta mig igenom denna vår. Skönt.

När jag kom hem hade jag mänger av fin post som väntade på mig. Bland annat boken Indie Craft av Jo Waterhouse som jag önskade mig tidigare. Min kära mamma vet vad som glädjer mig.

Det fanns också långväga grattis-kort, intressant tidningsutklipp, urdrag ur en fantastiskt tänkvärd bok och omtanke. Glädje att komma hem till.

Överaskning.

Jag begav mig ut på vägen. Solsken, bilen och Johnny Cash i högtalarna. Fint, bra och mycket nödvändigt. När jag sedan kom hem hängde detta på min dörr. En tår tittade fram så glad blev jag. Kärlek på det.

Älskade trasan.

På min morgonpromenad idag hittade jag en älskad trasa eller snuttefilt kanske det kallas. Precis på pricken lik den jag hade när jag var liten. Lika trasig, lika smutsig, lika välanvänd. Vilken kärlek. Det gjorde ont i hela mig när jag minns hur ledsen jag var när jag tappat bort den. Nu har jag fotat den. Ska skriva en lapp med foto och sätta upp på Konsum och så hoppas jag att den får återvända hem till sin kära ägare. Känns viktigt att den får komma hem. Att det lilla barnet får tillbaks sin älskade trasa. Att barnet slipper ligga sömnlös inatt och sakna den älskade trasan.

När jag hade min trasa var jag trygg. Jag kunde göra vad som helst. Bara jag visste att den var i närheten. En gammal sliten snusnässtuk. Min första kärlek. En liten bit textil. Se vart den förde mig. Otroligt. Nu hänger den "nya" trasan på väggen i gott sällskap av den något äldre och mer rutinerade trasan. Kan det skilja sådär 23-25 år på dom kanske? Fint. Hoppas innerligt att denna berättelse får ett lyckligt slut.

Söndag 5 december 2010.

glädjen maten middagen planeringen meddelanden marmeladen julmarknaden fikan njutningen glädjen tårarna leenden känslan doften musiken broderiet tråden färgen hunden huden värmen kylan jackan posten magen lussekatten helgen frukosten ljusen träklossen bilen vägen känslan skolan färgen handen mustaschen riktigheten verkligheten

känslan

Oj oj oj.

Mycket som händer. Mycket att göra. Mycket att tänka på. Mycket att känna. Mycket fint.

Jag gillar det. Nu ska jag och Doris ut och fara en liten helg. Kul. Spännande. Trevligt. Kärt återseende. Men just nu känns det hela lite jobbigt. 43 mil är ju ändå en bit. Till råga på allt har jag dessutom kommit in i ett otroligt skönt arbetstempo. Ett flow som vissa skulle kalla det. Är lite orolig att tempot kommer att förändras efter resan. Det är ju alltid så. Värt det är det ju. Är jag övertygad om att det kommer att ge mig mängder av energi. Vänner, riktigt goda vänner. I Malmö. Fint.

Åh så mycket känslor. Allt på samma gång. Så mycket jag vill göra. Så mycket att tänka på. Det får liksom inte plats. Men jag gillar det. Jo det gör jag faktiskt. Nä. Jag älskar det. Så är det med den saken. Energi på det.

Dessutom har jag fått brev. Det var MYCKET trevligt.

Känslan.

Det är något av det viktigaste jag har. Känslan, den ligger på topp-tio-listan i alla fall. Det finns mängder. Känslan av av att ha hela sommaren framför sig. Känslan av att man har glömt något. Känslan av att längta bort. Känslan av att trivas. Känslan av att sakna någon som står en nära. Känslan av att nudda någon man tycker om för första gången. Känslan av att sitta en en gammal skinnsoffa och benen fastnar av värmen. Känslan av hur bilbältet skar in i halsen som liten. Känslan av att något stort är på gång att hända. Känslan av att längta efter pirr i magen. Känslan av att något står på tok. Känslan av en sten i skon. Känslan av förväntan. Känslan efter ett oväntat telefonsamtal. Känslan att älska någon. Känslan av att bli älskad. Känslan av att lyckas. Känslan av ett nystädat hem. Känslan av att strumpan korvat ihop sig och lagt sig längst fram i gummistöveln.

Sedan har vi FINGERTOPPSKÄNSLAN. Känslan för materialet. Känslan för olika ytor. Känslan för strukturen. Känslan som man inte kan beskriva för det känns liksom bara rätt. Mellan tummen och pekfingret. Handens känsla i kombination med hjärtat.

För några dagar sedan var jag på föreläsning med Pål Svensson. En skulptör. Han visade bilder på verk han gjort i metall och sten. Mängder. Några hade jag faktiskt sett. Men aldrig att jag hade direkt tänkt så mycket på formen och placeringen som att jag faktiskt ville ta på dem. Känna på dem. Och det gör jag varje gång jag går förbi. Den blanka glatta ytan mot den råa matta obehandlade ytan. Jag kan inte låta bli. Vill inte låta bli. För jag tittar inte bara med ögonen, jag tittar med händerna. Jag känner inte bara med hjärtat jag känner med händerna också. Händerna, helt klart det viktigaste verktyget jag har. Det taktila är så viktigt. Det finns de som tycker att jag känner för mycket. Jag tycker att det inte går.

Känslan av att tycka om det man gör. Obetalbart.