Tillbaks.

Jag gör ett nytt försök. Jag vet nämligen inte hur många gånger som jag har försökt skriva här på bloggen de senaste två veckorna. Finner inga ord som känns rätt. Jag vet inte ens vad som känns rätt. Allt känns mest konstigt. Som en blandning mellan hopp och förtvivlan. Som en blandning mellan att vara toklugn och helt sjukt stressad på samma gång. Som att hjärnan tycker att kroppen gör allt i slow motion. Som att vara glad och ledsen på samma gång. Som att jag både vill och inte vill vara här. I Sverige. I Dals Långed. Som att jag längtar tillbaks men vet inte exakt till vilket ställe eller till vilka personer. Vart ska jag börja? Vart ska jag fortsätta? Vad gör jag och varför? Framtiden? Samtiden? 

Bilder säger det kanske bättre än ord just nu. Få men naggande goda.

U G A N D A .

Ja, slutet pa denna resa har nu paborjats. Kanns konstigt och overkligt. Att befinna sig har i Kampala tillsammans med alla dessa manniskor som jag sa lange har mailat med. Forsoker njuta och uppleva varje sekund. Jag har fatt nya vanner. Far livet kanske. Aven i detta land. Tiden kanns knapp och jag tycker att Sverige aldrig har kants mer avlagset. Forsoker forsta vad DN.se vill saga mig och varfor det ar viktigt. 

Samtal med bade mamma och mormor de senaste dagarna gor att jag kanner mig lugn. Det ar bra med de jag saknar. Sms fran Sverigelandet ar ocksa vardefullt. Det ar folk jag saknar. Annars har jag det sa bra har. Upplever. Somnar varje dag med ett leende pa lapparna. 

Jag arbetar praktiskt varje dag. Ar valdigt inspirerad och malar. Med pensel, farg och textila material. Det ar nytt for mig och jag alskar det. Lar mig och testar nya uttryck. Vill inte sluta. Tar mig en paus pa ballkongen med utsikt over den kuperade staden. Gronskan ar vacker sa att den nastan gor ont i mig. 

Varje dag blir jag foralskad i personer, platser och uttryck. Forsoker inte tanka pa den dagen jag maste saga "hej da". Alla dessa moten leder ju ocksa till avsked. Jag som ar sa fruktansvart dalig pa avsked. Later bli... Tanker att jag kan atervanda. Tanker att det later mindre dramatiskt da, och jag vill verkligen atervanda. En dag.

Lagenheten jag hyr av mig van ar fantastisk. Det var sa att jag fick tarar i ogonen av lycka nar jag klev genom yttedorren och da var det anda mitt i natten och stromavbrott. Lyxig. Och inredd med otroligt vacker konst. Kanslan som bara konst kan ge mig infinner sig varje dag jag vaknar och oppnar ogonen. Magi. Det ar fantastiskt att vara omgiven av sa vackra ting. Kan det smitta av sig tro? Till mig sjalv? Till det jag skapar? Vad det nu ar? Kanske en utstallning har i host. Kanske kanske. Da maste jag val atervanda?

Tillbaka.

Sedan en vecka och en dag är jag tillbaks. Som jag gillar det. Underbrart. Mitt hem. Min säng. Mina kläder. Mina böcker. Det var stökigt och dammigt. Fullt med vissna blommor och döda flugor. Lämnade mitt hem i all hast mitt i examensutställning. Så jag har ägnat helgen åt att städa, tvätta, rensa garderoben, damma, vädra... Och njuta. Jag är hemma. Känns otroligt bra. Dals Långed. Jag har träffat fina vännerna. Nya bekanta. Och ja, det har ju varit skolstart. Fantastiskt. Jag läser numera Tillämpad Konst Textil. Masterutbildning. 2 år. Till. 2 år att utvecklas, gräva djupare, njuta, uppleva, skapa, skriva, fota, planera, lära och resa. Underbart. Sjukt peppad. Jag vet inte om jag någonsin har kännt mig så peppad inför en skolstart som denna. Då har jag ju ändå börjat skolan ett par gånger. 

Bloggen har under sommaren varit sporadisk. Jag funderade ett tag på att lägga ner det här med att blogga. Kanske var det för att jag inte gjorde mycket mer än att jobba som en tok i färgglada butiken. Stockholm är ju en fantastiskt stad. Fint utbud av caféer, matställen, klubbar, museum, gallerier, musik osv. Men det var inte mycket av detta som jag tog del av under sommaren. Tyvärr. Och jag har inte hållit i en nål eller ett tygstycke under sommaren. Kanske det är därifrån peppen har vuxit sig stark? Nu vill jag. Skapa. 

Och varför vill jag fortsätta blogga då? Jo, det finns bloggar jag följer som ger mig så sjukt mycket inspiration. Om jag skulle ge någon endaste människa den inspiration som jag får av dessa bloggar så skulle jag vara toppenglad. Och så är det ju för det fina nöjdet att sammafatta det som sker i mitt liv. Välja ut det bästa/värsta som händer och tänka till en smula över det hela. Tack till Karin Granstarnd, Annahärtavisby, Anna Liljeholm, Broderi-Karin Holmberg, Emma Larsson, Jennica Ring, Gum Lina Gabrielsson , Ida Lundell, Annika Wahlström och Camilla Engman. 

 

Så nu är jag tillbaka. I Dals Långed. I skolan. På bloggen. Känns fint.

London.

Vilken bra start på sommaren. Min kära bror tog studenten och av mig och hans andra syster fick han en resa tillsammans med oss. Till London. Underbart. Att vi inte har gjort det här innan? Vi var alla trötta. Efter studentfirande. Efter examensutställningar. Efter jobb i Norge. Vi tog det lugnt. Höll oss på behörigt avstånd från alla "måste-se-saker". Drack god öl. Träffade fina människor. Fick inspiration. Lyssnade till otroligt bra musik. Åt god och mindre god mat. Shoppade. Vissa mer än andra. Drömde oss bort, till framtiden. Sov mitt i en byggarbetsplats. Vi njöt och hade det så bra. Mera. Ge mig mera.

Fotoalbum.

Gamla sådana. Har jag hittat i den nyöppnade Antik och Blom-affären här i Långed. Jag har fortfarande inte lagt märke till vad den heter trots att jag borde vara en av deras stamkunder. Nästa gång ska jag tänka på det. I alla fall har jag köpt mig två fina fotoalbum. Med gamla bilder. Från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet. Fint. Mycket fint. Och sådana känslor det väcker hos mig. Konstigt och bra på samma gång. Dessa album kommer på något sätt att vara med i mitt examensarbete. Troligtvis. Jag vet inte hur bara. Just nu i alla fall. Bilderna är otroligt vackra. Albumen likaså. För ett tag drömmer jag mig bort.

Min handledare skickade också här om veckan ett urklipp från Göteborgsposten om två konstnärer som hade hittat ett gammalt fotoalbum i en soptconteiner med tillhörande bilder. Nu skulle alltsammans ställas ut i New York. Härligt. Konstnärerna heter Benny Cruz och Anders Walfridson. Jag kan ju bara lugnt konstatera att jag förstår deras kärlek för dessa foton och att de inte kan slängas bort. Bra initiativ med att göra en utställning med fotona. Mina nyfunna foton kanske får en helt annan innebörd i en helt annan utställning. Det återstår att se.

Väg-resan.

Ja, road tripen i lördags. Den var lyckad kan man säga. En känsla av att våren är på väg. En känsla av frihet. En känsla av nostalgi och sentimentalitet. En känsla av storstad. Fint. Hela klassen. Fem personer. Smidigt då alla får plats i EN personbil. Vackert väder. Storstadsfika. Glada kramar på jobbet. Konst med många besökare. Många olika parfymer på liten yta. Nätverka. Många kära återseenden. Tiden går fort. Dagar blir till år kan man lugnt konstatera. Karins fina konst kunde man knappt njuta av för att det var så mycket folk. Men det var roligt. Och årets Konstslöjdsalong kan man njuta av någon annan gång när det inte är tokmycket folk för den pågår fram till 5 juni 2011. Det ska jag göra i alla fall.

Besöket hos ex-klasskompisen i fina huset med fina familjen var nog ändå höjdpunkten. Och glädjetjutet i bilen på väg hem när denna låt spelades var fantastiskt.

Våren.

Ja! Den är på väg. Våren. Ett säkert tecken på det förutom ljuset, ljudet av fåglar och att snön sakta men säkert smälter är ju att det går att köpa pelargoner i affärerna. Härligt. Kunde inte låta bli att köpa två mini-pelargoner till samlingen i fönstret i lägenheten i Stockholm. Pelargonerna trivs så bra där. Ljust och varmt. Och när jag kom hem till Långed fanns det knoppar på den största pelargonen. Glädje. Tror att pelargonerna trivs lite här hemma också. En annan blomma som jag haft några år som jag fått av mormor och trott att jag helt misskött blommade också. Roligt. Känner mig lite stolt.

Trots att det egentligen bara är härligt med vår och vårtecken så blir jag lite stressad. Våren bara springer fram och det är så mycket som ska hända och göras under våren. Men jag får inte tänka på allt på en gång. Jag får tänka på en sak i taget. Då går det mycket lättare. Bra plan. Och på tal om plan. Jag har planen att återvända till Stockholm i sommar. På heltid. Med jobb och sånt. Också en bra plan.

Hemma.

Borta bra men hemma bäst? Ja, så kan det ju vara. Men jag skulle den här gången vilja skriva: Hemma bäst men borta så otroligt nödvändigt. Jag känner mig nästan som en ny människa. Jag har knarkat lite kultur, fikat storstadsfika, druckit vin och ätit ost, varit på inflyttningsfest, gjort studiebesök, nätverkat, träffat fina vänner och deras underbara familjer. Det innebär badhusbesök, fina barnsånger, lekpark, middag, fredagsmys med På Spåret, Melodifestival, hundlekar, frukostmys, filmkväll och massa kärlek. Fint, så himlans fint. Och som sagt nödvändigt. Jag känner mig lite mer redo att ta mig igenom denna vår. Skönt.

När jag kom hem hade jag mänger av fin post som väntade på mig. Bland annat boken Indie Craft av Jo Waterhouse som jag önskade mig tidigare. Min kära mamma vet vad som glädjer mig.

Det fanns också långväga grattis-kort, intressant tidningsutklipp, urdrag ur en fantastiskt tänkvärd bok och omtanke. Glädje att komma hem till.

Trasan.

När jag kom hem i torsdags natt och tömde min brevlåda låg där ett litet brev. Lite mjukt. Omtanke med snigelpost. Det är äkta omtanke på något sätt. Inuti detta brev fanns denna bedårande trasa. Små lappar fastknutna berättade en fin berättelse. Jag grät. Så fint tycker jag att det är. Tänk vad en bit textil kan göra med mig. Galet och spännande att det väcker så mycket känslor hos mig. Det är ju helt magiskt att jag har lyckats hitta en fin vän som tycks uppskatta samma saker som mig. Och som delar med sig. Tack snälla för denna omtanke. När den behövdes som mest.

1. Någon drömmer många drömmar på detta lakan tills det blir så nött att det går hål i mitten.

2. Min mamma väver rödvita trasmattor på mormors vävstol. Min barndoms köksmattor.

3. Mattan är sliten och trasig i kanten. Jag lagar med en bit tyg. Och det blir en köksmatta i MITT hus.

4. Varpen ger upp. Mattan går av när jag tvättar...

5.

Antikt. En kärlek.

En liten resa bort tog mig iväg till en helt annan värld. Nästan i alla fall. En antikaffär i Mellerud. Sten har smalat på sig en himlans massa fina gamla prylar. Jag gick omkring där länge och väl och njöt av alla fina saker. En del är bara konstiga. En del är mycket dyra. Fota kunde jag inte låta bli att göra. Med mig hem hade jag gamla vykort skrivna i början på 1900-talet. Tror att det är början till något stort. Känns så i alla fall. En bra början. Tänka sig vad man kan hitta i Mellerud. Oväntat och bra.

Överaskning.

Jag begav mig ut på vägen. Solsken, bilen och Johnny Cash i högtalarna. Fint, bra och mycket nödvändigt. När jag sedan kom hem hängde detta på min dörr. En tår tittade fram så glad blev jag. Kärlek på det.

Älskade trasan.

På min morgonpromenad idag hittade jag en älskad trasa eller snuttefilt kanske det kallas. Precis på pricken lik den jag hade när jag var liten. Lika trasig, lika smutsig, lika välanvänd. Vilken kärlek. Det gjorde ont i hela mig när jag minns hur ledsen jag var när jag tappat bort den. Nu har jag fotat den. Ska skriva en lapp med foto och sätta upp på Konsum och så hoppas jag att den får återvända hem till sin kära ägare. Känns viktigt att den får komma hem. Att det lilla barnet får tillbaks sin älskade trasa. Att barnet slipper ligga sömnlös inatt och sakna den älskade trasan.

När jag hade min trasa var jag trygg. Jag kunde göra vad som helst. Bara jag visste att den var i närheten. En gammal sliten snusnässtuk. Min första kärlek. En liten bit textil. Se vart den förde mig. Otroligt. Nu hänger den "nya" trasan på väggen i gott sällskap av den något äldre och mer rutinerade trasan. Kan det skilja sådär 23-25 år på dom kanske? Fint. Hoppas innerligt att denna berättelse får ett lyckligt slut.