Dagens tema - Skor.

I morse efter att gjort en massa måsten som att kolla mailen och maila till olika folk drog jag en liten lapp ur min låda. Skor. Dagens tema. Tack för all hjälp med att få fram teman. 

Ett svårt tema och lite otippat. (Finessen med att be om hjälp!) 

Google. Tankekarta. Associationer. Göra. Inte tänka. Så mycket. 

Lite förenklat. 

Skor. Fötter. Kroppen. Celler. Celler i förstoring. Addera lite textil till det hela. Dagens tema. Glasklart. Spännande och roligt. Känner mig lite rostig. Som en nybörjare. Imorgon är det nytt tema. Känns spännande. Kanske mindre rostig då?

Sporadisk men inte lat.

Det var nästan tre verkor sedan sist. Gillar inte alls att vara så pass sporadisk i mitt bloggande numera. Men jag har helt enkelt inte haft tid. Och när det har gått lång tid sedan man bloggade vet man inte riktigt vart man ska börja. Det händer ju så mycket hela tiden. Här är lite smakprov. 

Östersund. Kvinnor som överlevande inte offer. Eksjö. Turist hemma. Föreläsninga. Handledning. Offentliga rummet. Amerikans smed. Finsk smed. Norsk arkitekt. Mycket folk. Inspiration. Färga. My Place In Istanbul på Röda skolan. Te och turkiska sötsaker. It's All About The Colur Red. Maila folk. Mycket. Skriva ansökan. Svenska. Otroligt hög arbetsmoral. Förvånad. Mittermins examination inom kort. Sammanfatta terminen. Bli förvånad. Stolt. Lita på mig själv. Planera. Nya Resor. Samla och dokumentera. Pepp inför Kassel, Documenta 13. Långa resan, stora äventyret. Skriva ännu mer ansökan. På Engelska. Doris är underbar. Snygga skivomslag, bra musik. Utmaningar. Som jag gillar. Social. Och dansa tokmycket. Biennaler är grejen. Kaunas och East Africa. Vill dit. Städa. Familjen och sällskapsspel. Skratta. Ta hjälp av folk som kan. En nya vecka väntar. Saknar det textila bara. Kommer nu. 

 

Tidningen Hemslöjd.

I senaste numret av Hemslöjd hittar ni en liten sida med mig på. Under rubriken Blivande mästare. Känns konstigt att se sig själv och mitt egna arbete. Men jag står för allt. Fullt ut. Och det är ju verkligen ett privilegium att få vara med i detta nummer som har temat Lappar, knappar och band! Mycket inspiration. Och så gillar jag ju denna tidning. Särskilt sedan de bytte namn och ändrade lite utseende. Heja!

En ny snuttefilt?

Ja, i nästan en månad har denna lilla tygbit följt mig. Tillsammans med annat skrot jag har i min väska. Jag har funderat och känt efter. Visst kan det bli något av det här. Undersökningen fortsätter. Om dygnet ändå hade fler timmar. 

Lapparna.

Ytterligare en dag i ateljén. Arbete pågår. Mina fingrar har blivit ytterligare en nyans bruna och mina lappar är fina på hög. En början. Fortsättning följer.

Årets första riktiga vårdag. Och jag tänker på Blåmesar. Speciellt den som tycker om mitt fönster och har gjort det ett tag. Jag tror att den har råkat framkalla någon typ av ornitologisk ådra hos mig som jag inte visste fanns. Fåglar är fint. Speciellt Blåmesen som gillar mitt fönster. Tror att det är en hon-fågel. Ett namn kanske hon ska få? Det ska jag tänka på. Hoppas att jag drömmer om henne i natt.

Måndag. En helt vanlig måndag.

Efter delredovisningen i fredags kände jag mig både redo och taggad på att arbeta praktiskt. Det har jag gjort hela dagen. Mycket skönt och behövligt. Jag testar och undersöker. Lappar och trasor är det som färgas. Mina fingrar har numera en brun ton de också och känslan är bra. Det är så skönt att bara hålla på. Låta händerna säga sitt. De har mycket att berätta. Och detta känns som början. En bra sådan.

Den största och viktigaste insikten jag har skaffat mig de sista dagarna är att jag inte behöver tänka att varje beslut jag tar just nu är så sjukt allvarligt och superviktigt. Jag testar ju en massa. Om jag gör 1000 tester och två av dem känns bra. Då har jag ju kommit fram till de två bra sakerna. Alla 1000 testerna behöver ju inte vara bra från början till slut. Och om jag INTE gör dessa 1000 tester så kanske jag inte hade kommit fram till dessa två bra saker. Dumt att inte testa. Alltså är det väldigt viktigt att just nu inte fatta några viktiga beslut utan att bara testa. Att bara testa kräver inga stora och viktiga beslut. Bara det beslutet att våga testa. Även i ett examensarbete. Det är ju så jag jobbar annars. Varför skulle jag ändra på det helt plötsligt?

Trasan.

När jag kom hem i torsdags natt och tömde min brevlåda låg där ett litet brev. Lite mjukt. Omtanke med snigelpost. Det är äkta omtanke på något sätt. Inuti detta brev fanns denna bedårande trasa. Små lappar fastknutna berättade en fin berättelse. Jag grät. Så fint tycker jag att det är. Tänk vad en bit textil kan göra med mig. Galet och spännande att det väcker så mycket känslor hos mig. Det är ju helt magiskt att jag har lyckats hitta en fin vän som tycks uppskatta samma saker som mig. Och som delar med sig. Tack snälla för denna omtanke. När den behövdes som mest.

1. Någon drömmer många drömmar på detta lakan tills det blir så nött att det går hål i mitten.

2. Min mamma väver rödvita trasmattor på mormors vävstol. Min barndoms köksmattor.

3. Mattan är sliten och trasig i kanten. Jag lagar med en bit tyg. Och det blir en köksmatta i MITT hus.

4. Varpen ger upp. Mattan går av när jag tvättar...

5.

Älskade trasan.

På min morgonpromenad idag hittade jag en älskad trasa eller snuttefilt kanske det kallas. Precis på pricken lik den jag hade när jag var liten. Lika trasig, lika smutsig, lika välanvänd. Vilken kärlek. Det gjorde ont i hela mig när jag minns hur ledsen jag var när jag tappat bort den. Nu har jag fotat den. Ska skriva en lapp med foto och sätta upp på Konsum och så hoppas jag att den får återvända hem till sin kära ägare. Känns viktigt att den får komma hem. Att det lilla barnet får tillbaks sin älskade trasa. Att barnet slipper ligga sömnlös inatt och sakna den älskade trasan.

När jag hade min trasa var jag trygg. Jag kunde göra vad som helst. Bara jag visste att den var i närheten. En gammal sliten snusnässtuk. Min första kärlek. En liten bit textil. Se vart den förde mig. Otroligt. Nu hänger den "nya" trasan på väggen i gott sällskap av den något äldre och mer rutinerade trasan. Kan det skilja sådär 23-25 år på dom kanske? Fint. Hoppas innerligt att denna berättelse får ett lyckligt slut.

Terminsavslut.

Ja, höstterminen är inte slut förrän nästa vecka. Då är det dags för terminsredovisningar. Och denna vecka har jag ägnat min tid åt att sammanfatta terminen i en terminsrapport. Från början kändes det hela mycket tungt och svårstartat. Men väl igång njöt jag av att skriva. Det är bra att skriva. Jag kom på en del sanningar. En del lösningar. Mindes andra bortglömda saker och tankar. Det har verkligen varit en bra och händelserik termin. Jag känner att jag har kommit en bra bit på väg. Jag upplever och njuter samtidig som jag är lagom förvirrad. Magen hänger med. Tankarna och känslorna likaså. Det är så mycket känslor över denna termin att jag knappt kan sätta ord på det hela. Kanske vet jag inte riktigt vad som inträffat denna termin. Än. Men det känns bra. Det är ju en fruktansvärt bra början inför det som komma skall. Det är ju en del det.

Det är enormt skönt att vara tillbaks i Långed. Mitt liv börjar sakta återta sin form. Jag har intagit mitt hörn. Jag skriver. Jag tänker och vågar. Det är en fin känsla. Allt kan hända. Jag planerar att inte planera. Det löser ju sig. Det gör det ju alltid. Förr eller senare. Jag trivs. På riktigt. Och det är fint att vara precis där jag är just nu. Mitt i valen. Mitt i livet. Mitt i alla beslut. Fint och jobbigt på samma gång. Det är pirr i magen. Det är ont i magen. Det är "Åh, ja!" och "Åh, nej!" på samma gång. Det är eufori och tårar. Det är så mycket. Det är så mycket jag vill göra. Nu. Sedan. Alltid. Och tid är ju faktiskt något som vi alla har. Det gäller bara att bestämma vad man tycker att det viktigaste är att lägga sin tid på. Det är spännande. Jag kan också konstatera att jag är:

Fattig på pengar. Rik på riktigt.

Underbart. På riktigt.

Patina.

Om en vecka sker det. Då ska jag fara. Fara på jullov. Jag längtar, men jag är inte redo. Det är så mycket. Möten. Examensutställningsplanering. Presentationer. Städning. Tankar. Känslor. Och mitt i allt detta försöker jag skapa något. Vad nu det är? Patina. Jag gillar det jag håller på med. Frustration bitvis. Vill läsa. Vill hålla på. Vill sitta ner och fundera. Skriva. Njuta. Anser för övrigt att kylan och vintern är krydda i tillvaron. Jag har självtro. Tillvaron är bra. Det gillar jag. Låter kanske egoistisk men jag tänker mycket på andra. Och på det här med färg, historia och berättelser. Dessutom bakar jag igen. Och visst hinner man mycket på en vecka?

Nyfiken.

Det är mycket nu. Inuti. Det är så mycket känslor och tankar och jag har svårt att sätta ord på det hela. Kanske inget jag behöver göra. Men jag njuter. Jag skriver. Jag tänker. Och det känns fint och bra. Flowet fortsätter. Jag tackar och tar emot. Så länge flowet har nöjet att besöka mig glädjer det mig enormt. Tänker på framtiden och har bestämt mig för att ta tag i en del saker. Det går av bara farten. Under tiden funderar jag lite till. Jag upplever livet. Spännande. Magi.

Elvis sjunger för mig. Fint.

Materialisera känslan av ett minne.

Jag älskar min arbetsplats i skolan. Jag älskar att vara i skolan. Vill inte gå hem. Tur att det är måndag imorgon. Inte för att det spelar så stor roll vilken dag i veckan det är. Jag är i skolan varje dag. Färgar så att händerna blöder. Jag gillar det. Kanske inte smärtan men resultatet. Det är helt klart värt det. Och det finns ju handkräm. Som tur är.

Annika: - Vet du vad du gör?
Frida: - Nä?
Annika: - Du materialiserar känslan av ett minne.
Frida: - Åh vad bra sagt. Jag måste skriva ner det.
Annika: - Ja kanske historian också. Inte bara minnet.

Fint.

In the middle of a revolution with myself.

Ja, om jag nu befinner mig i mitten av min egen revolution så hade jag väl kanske inte från början tänkt att den skulle ha dessa färger. Men så mycket jag gillar detta. Ja, det känns bra. På riktigt. Jag känner mig dessutom tillfreds. Med skolan. Med Långed. Det känns som att revolutionen är nära. Att jag är något stort på gång. Eller i alla fall. Något på gång. Magi. På alla sätt. Att jag vet att jag har det rakt framför mig. Jag måste bara lära mig att se exakt vad det är. Lära mig att ta tillvara på det. På riktigt.

Jag gillar inte att tiden går fort. Att det snart är jullov. Det innebär nämligen att jag åker härifrån. Att jag byter miljö. Ett par veckor. Det skrämmer mig. Magin kanske försvinner. Jag kanske återigen inte får reda på några svar. Eller kommer på någon stor sanning som jag nu söker. Jag ska förbireda mig. Jag ska njuta av att det är många dagar kvar tills dess. Och ta tillvara på tiden. Dags att gå till skolan och njuta. Det är fantastiskt. På riktigt. Riktigt på riktigt.

Jag vill inte bara leva livet. Jag vill UPPLEVA livet. Nu. Alltid. På riktigt.

Jag var med på en workshop igår. Intressant. Tänka sig att halm är lite intressant ändå. Jag måste nog ändå erkänna det.

Långa dagen.

Ytterligare en dag som känns lång. Jättelång. Trött man blir av långa dagar. Dessa två dagarna har varit fyllda till bredden kan man säga. Härligt och roligt att skolan är igång. Många nya intryck, nya människor att lära känna, vänner att uppdatera sig på. Svamp att plocka. Mat att laga. Knytkalas.

Dagen uppgift var att på vad som kändes ett brutalt sätt slakta gosedjur. Använda olika delar och skapa nya "gosedjur". Roligt. Lekfullt. Spännande. Galet.

Jag skaffade mig tre nya små kompisar idag. På något konstigt sätt påminner de ganska mycket om andra små kompisar jag skaffade mig under mitt allra första projekt här på skolan. Under kursen Tecken och Yta. Ganska exakt två år sedan. Börjar säcken knytas ihop kanske?

Efter att ha gjort tre små kompisar fastnade jag i den stora säcken med trasor. Dessa älskade små trasor. Satt och sydde ihop fina små tygbitar. Ett evighetsprojekt. Nu har jag bestämt mig för att jag ska sy lite på detta under hela hösten. Får se om jag kan hålla det. "Broderi för dagen". Vart detta slutar återstår att se.

Svamp hann jag också plocka. En del. Nu kan jag känna mig lite lugn.












Nya kompisar.

















Gamla kompisar.