Lapparna.

Ytterligare en dag i ateljén. Arbete pågår. Mina fingrar har blivit ytterligare en nyans bruna och mina lappar är fina på hög. En början. Fortsättning följer.

Årets första riktiga vårdag. Och jag tänker på Blåmesar. Speciellt den som tycker om mitt fönster och har gjort det ett tag. Jag tror att den har råkat framkalla någon typ av ornitologisk ådra hos mig som jag inte visste fanns. Fåglar är fint. Speciellt Blåmesen som gillar mitt fönster. Tror att det är en hon-fågel. Ett namn kanske hon ska få? Det ska jag tänka på. Hoppas att jag drömmer om henne i natt.

Måndag. En helt vanlig måndag.

Efter delredovisningen i fredags kände jag mig både redo och taggad på att arbeta praktiskt. Det har jag gjort hela dagen. Mycket skönt och behövligt. Jag testar och undersöker. Lappar och trasor är det som färgas. Mina fingrar har numera en brun ton de också och känslan är bra. Det är så skönt att bara hålla på. Låta händerna säga sitt. De har mycket att berätta. Och detta känns som början. En bra sådan.

Den största och viktigaste insikten jag har skaffat mig de sista dagarna är att jag inte behöver tänka att varje beslut jag tar just nu är så sjukt allvarligt och superviktigt. Jag testar ju en massa. Om jag gör 1000 tester och två av dem känns bra. Då har jag ju kommit fram till de två bra sakerna. Alla 1000 testerna behöver ju inte vara bra från början till slut. Och om jag INTE gör dessa 1000 tester så kanske jag inte hade kommit fram till dessa två bra saker. Dumt att inte testa. Alltså är det väldigt viktigt att just nu inte fatta några viktiga beslut utan att bara testa. Att bara testa kräver inga stora och viktiga beslut. Bara det beslutet att våga testa. Även i ett examensarbete. Det är ju så jag jobbar annars. Varför skulle jag ändra på det helt plötsligt?

Delredovising.

Nu är det gjort. Delredovisning nr I av II är genomförd. Jag känner mig stolt och glad över vilken begåvad klass jag råkar tillhöra. Blir glad och känner mig trygg över det som komma skall. Vi kommer tillsammans fixa detta galant. Det är jag övertygad om. Inte för att jag någonsin har tvivlat, men ibland är det vara skönt att känna det extra mycket.

Jag är även stolt över mig själv. Att jag har jobbat på bra. Trots att det inte alltid kännts så. Men jag har gjort en grundlig research. Det känns bra. En stabil grund att stå på. Nu är jag redo för att ta tag i lite praktiskt arbete. Textilt tryck, broderi, kollage, text och srkiva kanske? Men först ska jag njuta av helgen. Den kommer ju att bjuda på vernissage på Röhsska museet och deras konstslöjdsalong. Karin ska ställa ut sina fina tågbiljetter. Ska bli kul att se. Och vernissage är ju alltid kul. Dessutom innebär det ju en liten roadtrip med klassen. Den bästa av roadtripar. Födelsedagskalas ska vi också hinna mer på roadtripen. Oj så skoj.

"Ledigt vi tar oss, vi skojar och har oss. Hela dagen ska vi ha roligt!"





Annika hade bakat en god och fin kaka som vi firade lite med. Mums.

Antikt. Igen.

Inspiration finns ibland närmre än man anar. Idag fann jag den i den nyöppnade blom-och antikaffären som finns här i Långed. Jag har inte ens lagt namnet på minnet. Men så mycket fint det fanns där. Små detaljer. Små prylar. Givetvis var inte allt i butiken toppen, men ni vet när man hittar små saker som man bara känner är rätt. Känner att Fröken Anna Ekströms berättelse och liv börjar ta sig en form. Och idag hittade jag inspiration till hennes berättelse. Bra och fint. Mera sånt tack.

En del av berättelsen?

Sex kalendrar från 1903-1926 blev mitt inköp från mitt sista antikaffärsbesök. Åren som känns centrala i min berättelse om Fröken Anna Ekström. Det är fint att känna det tunna och sköra papperet mellan fingrarna. Titta på de anteckningar som är gjorda med fin handstil. Sätta sig in i hur Sverige såg ut då. I kalendern från 1903 står det att det bodde 5 136 441 personer i Sverige. 4 032 490 personer bodde på landsbygden. I Stockholm bodde 300 624 personer. Enbart dessa siffror visar ju en enorm förändring. Och folkmängdens ökning är ju inte den enda förändrning som skett. Spännande. Är jag galen? Förmodligen lite. Det trivs jag med.

Ett godkänt PM.

Nu har det hänt. Jag har ett godkänt PM. Ett PM för mitt examensarbete. 10 veckor fram i tiden kommer jag ägna all min vakna och icke-vakna tid till att skapa ett examensarabete. Läsa, skriva och skapa. Spännande, skrämmande, intressant och roligt. Hur detta kommer att sluta vet jag inte alls. Men jag vet nu början. Mitt examensarebete skall handla om Fröken Anna Ekström. En ung kvinna som levde i början på 1900-talet. Vykorten här nere är adresserade till henne mellan åren 1903-1922. Otroligt fina. Fröken Anna Ekströms berättelse ska jag berätta med hjälp av textila material, tekniker och föremål. Vem var hon? Hur levde hon? Vad fick hon uppleva? Vad drömde hon om? Vem är personerna som skickat vykort till henne?

Min berättelse om Fröken Anna Ektsröm ska inte på något sätt vara fulländad och glasklar från början till slut. Det är meningen att betraktaren ska få fylla i där det finns luckor och själv ställa egna frågor till Fröken Anna Ekström.

En början som sagt.