Snigelpostpresenter.

Det är många som fyller år i mars. Jag och min kära mamma är två av dem. Vi skickade så här fina små hemmagjorda saker till varandra. Så roligt att göra något som den andra blir glad av. Det behövs inga dyra och nyköpta paket. Det är omtanken som räknas. Fint. Mer sånt.

Öppningar.

Dagens tema. Öppningar. Svårt tyckte jag till en början. Roligt mot dagens slut. Väldigt roligt. Sista timmarna var jag ensam i ateljén. Fick sådan ro och fick mycket gjort. Spännande. Det är bra och roligt att arbeta snabbt. Bara göra. Använda det som finns till hands. Funderade över vilka sorts öppningar det finns. Fågelholken har ju en väldigt fin. Här är det små titt-holkar. Vart alla dessa teman sedan sluta ska jag inte alls tänka på nu. Försöker tänka så lite som möjlig på framtiden. Trots att den ständigt gör sig påmind. I varje samtal och möte. Det stressar mig. Känns som att det stressar oss alla i klassen. Måtte glädjen komma åter. Jag vet att den gör det. Så småningom.

Imorgon nytt tema. Spännande.

Efterlysning.

Jag gillar en skiva mycket. Det är bra låtar. Låtar som får mig att må bra. Omslaget är helt fantastiskt. Det ser ut som att det är broderat. Fina färger. Fint motiv. Jag är kär i det kan man säga. Jag har försökt att ta reda på vem det är som gjort omslaget till den fantastiska skivan. Utan att lyckas. Är det någon som råkar veta?

Bright Eyes – I'M Wide Awake It'S Morning

Workshopa sig själv till inspiration.

Just det har jag gjort idag. Jag tänkte göra det hela veckan. Varje dag börjar med att jag drar en lapp där jag har skrivit ner olika teman. Ett tema för varje dag. Jag ska inte tänka varför. Jag ska inte heller tänka så mycket alls. Jag ska bara göra. Göra göra göra. Arbeta snabbt. Ha roligt. Lita på att allt annat löser sig. Masteransökningar. Jobb. Flytt. Examensutställing. Stipendieansökan. Examensarbete. Framtid. Det löser ju sig. Nu ska jag känna lusten. Vilket jag verkligen gjort idag. "Brodera bilder" Skulle jag göra. Klippa, klistra, sy, skapa. Fantastiskt.

Har även haft ett bra samtal med min lärare idag. Klokt och insiktsfullt. Lär mig mycket. Bra samtal. Fick lite mer saker att tänka på. Spännande. Och ja, frustration är tydligen vanligt att känna i min situation. Det blir som ett litet plåster att höra det.

Imorgon blir det ett nytt tema. Det blir imorgon det.

Terminsavslut.

Ja, höstterminen är inte slut förrän nästa vecka. Då är det dags för terminsredovisningar. Och denna vecka har jag ägnat min tid åt att sammanfatta terminen i en terminsrapport. Från början kändes det hela mycket tungt och svårstartat. Men väl igång njöt jag av att skriva. Det är bra att skriva. Jag kom på en del sanningar. En del lösningar. Mindes andra bortglömda saker och tankar. Det har verkligen varit en bra och händelserik termin. Jag känner att jag har kommit en bra bit på väg. Jag upplever och njuter samtidig som jag är lagom förvirrad. Magen hänger med. Tankarna och känslorna likaså. Det är så mycket känslor över denna termin att jag knappt kan sätta ord på det hela. Kanske vet jag inte riktigt vad som inträffat denna termin. Än. Men det känns bra. Det är ju en fruktansvärt bra början inför det som komma skall. Det är ju en del det.

Det är enormt skönt att vara tillbaks i Långed. Mitt liv börjar sakta återta sin form. Jag har intagit mitt hörn. Jag skriver. Jag tänker och vågar. Det är en fin känsla. Allt kan hända. Jag planerar att inte planera. Det löser ju sig. Det gör det ju alltid. Förr eller senare. Jag trivs. På riktigt. Och det är fint att vara precis där jag är just nu. Mitt i valen. Mitt i livet. Mitt i alla beslut. Fint och jobbigt på samma gång. Det är pirr i magen. Det är ont i magen. Det är "Åh, ja!" och "Åh, nej!" på samma gång. Det är eufori och tårar. Det är så mycket. Det är så mycket jag vill göra. Nu. Sedan. Alltid. Och tid är ju faktiskt något som vi alla har. Det gäller bara att bestämma vad man tycker att det viktigaste är att lägga sin tid på. Det är spännande. Jag kan också konstatera att jag är:

Fattig på pengar. Rik på riktigt.

Underbart. På riktigt.

Oj oj oj.

Mycket som händer. Mycket att göra. Mycket att tänka på. Mycket att känna. Mycket fint.

Jag gillar det. Nu ska jag och Doris ut och fara en liten helg. Kul. Spännande. Trevligt. Kärt återseende. Men just nu känns det hela lite jobbigt. 43 mil är ju ändå en bit. Till råga på allt har jag dessutom kommit in i ett otroligt skönt arbetstempo. Ett flow som vissa skulle kalla det. Är lite orolig att tempot kommer att förändras efter resan. Det är ju alltid så. Värt det är det ju. Är jag övertygad om att det kommer att ge mig mängder av energi. Vänner, riktigt goda vänner. I Malmö. Fint.

Åh så mycket känslor. Allt på samma gång. Så mycket jag vill göra. Så mycket att tänka på. Det får liksom inte plats. Men jag gillar det. Jo det gör jag faktiskt. Nä. Jag älskar det. Så är det med den saken. Energi på det.

Dessutom har jag fått brev. Det var MYCKET trevligt.

Hålla-på-andet.

Det är ju så att jag håller på. Mest hela tiden. Med allt möjligt. Just nu väldigt mycket med bilder. Foton. Små. Jag läser också mycket. Trots att jag i början på veckan hade grava koncentrartionssvårigheter och inte fick något gjort. Verkade det som. Men hjärnan arbetar konstant. Natt som dag. Jag drömmer om skolan. Om färg. Om folk. Vänner. Skägg. Nu är balansen återställd. Koncentartionen är åter tillbaks.

Jag broderar. Jag färgar. Jag skriver. Jag tänker. Jag njuter. Jag klipper. Jag fikar. Jag funderar. Jag trivs.

Det här med själen. Och historien.

Om fyra dagar är det dags. Mitterminsredovisning. Jag är i ett tillstånd där jag inte längre föstår vad som händer. Har tiden alltid gått så här fort? Vart tog hösten vägen? Ute är det numera frost dygnet runt. Fint solsken, men frost. Härlig frisk kyla. Långa promenader. Karla träd.

Jag ser fram emot redovisningen. Det är precis vad jag behöver just nu. Inte för att jag känner att jag har kört fast på något sätt utan för att jag behöver prata av mig. Diskutera mina broderade bilder. Tankar om dem. Tankar om kommande projekt. Tankar kring foto. Tankar kring textil. Tankar. Senaste veckan har jag skrivit otroligt mycket. Anteckningsboken som följer mig vart jag än går är välfylld nu må jag säga. Framtiden. Nutiden. Dåtiden. Minnen. Sentimentalitet. Nostalgi. Självtro. Kaoset innanför och utanför. Men så är jag ju lite av en grubblare.

Jag gillar och blir inspirerad av gamla saker. Saker och ting som har en själ. De är lappade och lagade. Ommålade. Ifyllda. Bortglömda. Utvalda. Unika. Älskade. De bär alla på en historia. Varför är det så? Varför fascinerar detta mig så mycket? Jag är långt ifrån ensam...

Detsamma gäller ju fotot. En tiondels sekund av historian i min hand. En liten bit förflutet. Ett fruset ögonblick i pappersformat. Historia. Ett sätt att minnas. Varför vill vi minnas? Varför är det viktigt? Är inte nuet viktigare? Lever vi för mycket i dåtiden samtidigt som vi planerar sönder framtiden? Vad hände med nuet? Är vi så fokuserade på att minnas nuet för alltid att vi glömmer av att faktiskt njuta av det istället för att fota det? Vad är det vi väljer att fota och när? Fotografi som bevis på händelser och resor? Kameran som sköld i främmande situationer och kulturer för att slippa se vilsen och bortkommen ut? Fotot bättre än verkligheten? Vad är verkligheten? Kameran som dokumenterar familjelivet, det lilla vi har kvar?

Frågorna är många. På alla plan. Svårt att sova. Vill så mycket. Hela tiden. Men jag njuter. Det är fantastiskt att gå i skolan. Måste jag sluta?

Tills vidare läser jag och broderar vidare. Ibland lyxar jag till det med att laga mat och baka bröd. Fint.

Det här med konst.

- Hur kan man ägna sig åt poesi när man är omgiven av människor som är halvdöda av svält? Är det inte grymt och absurt?

Paul de Montagealas log ett sorgset leende:

- Jag förstår Mohammed.

Det hade varit konstigt om en så sensibel människa inte hade förstått. Han suckade och skakade på huvudet.

- Vad tycker du att man ska göra då? Sluta upp med allt konstnärligt skapande? Skulle de svältande få mer mat för det? Det är de rikas sak att hjälpa de fattiga. Inte poeternas. Konstens uppgift är inte att odla potatis eller föda upp svin. Bland mycket annat ska den väcka människors känsla för lidandet i världen. Man kan inte känna solidaritet om inte hjärtat är med.

Claude Kayat
Mohammed Cohen, den arabiske juden.

Nål och tråd, men inte tyg.

Tristessens resultat.

Ibland är det bra att tillåta sig att vara sjuk. Sova länge. Ligga i sängen och kolla på film. Dricka varmt. Sova lite till. Gå ut en stund för att rasta Doris och få sig en nypa frisk luft. Detta är helt ok. Ett tag. Sedan längtar man efter att träffa folk. Efter att göra saker. En smula uttråkad. Då kan man vara påhittig. Det är bra. Jag började experimentera med mina foton. Roligt. Något att arbeta vidare på kanske?

Någonting på gång.

Nu är jag igång. Kan inte sluta. Vill inte sluta. Ligger och tänker på fortsatt arbete mitt i natten. Broderar gör jag fortfarande. Rogivande. Bra. Kul. Återigen infinner sig känslan. Känslan av att jag inom kort kommer att stöta på någonting som känns otroligt viktigt i mitt skapande. Något stort. Och viktigt. Den känslan infinner sig sådär med lagom mellanrum. Vanligtvis får jag aldrig reda på vad denna känsla har att ge mig. För jag blir avbruten. Av en redovisning. Ett sommarlov. Ett juluppehåll. En resa. Jobb. Kanske kanske kan jag denna gång bara låta det ske? Det känns spännande och otroligt viktigt. Tills vidare har jag glasögonen på. Nålen i handen. Mindre ömt långfinger. Det har vant sig vid nålen. Många tankar skrivs flitigt ner. Bibblan besöks ofta. Det är så mycket jag vill göra, så mycket jag vill lära mig, så mycket jag vill uppleva.

Intressanta tankar...
En lärare till mig sa: -Man ser verkligen att det är du som har gjort de här bilderna. Så mycket Frida man kan se i dom. Kul och bra!
Min professor sa igår: - Åh, vad jag är förvånad. Att det är du som har gjort detta. Det trodde jag inte alls. Att arbete som jag inte alls känner igen. Det händer något här. Jättekul och bra!

Hur ska jag tolka detta? Ja, allt jag gör är ju en liten del av mig. Om jag anstänger mig för det eller inte. Kanske är det någon av dom som känner mig bättre? Bättre än vad jag känner mig själv? Eller har de sett saker som jag missat? Det är ju därför de finns där. Bra samtal var de i alla fall. Allihop. Mer sånt.

Jag trotsar min begynnande förkylning. Ignorerar halsont. Jag vill inte. Inte nu. Stickning botar allt eller hur var det? Jag tycker att det är värt ett försök. Testar ett par timmar...

Brodera mera.

Då så. Brodera gör jag numera hela dagarna. Ibland fortsätter jag att läsa. Ibland skriver jag. Tankar och nya idéer. Men broderi blir det mycket i höst. Jag gillar det. Jag använder mig av mina foton som skisser för mina broderier. Lite broderi på maskin. Men mest för hand. Mitt högra långfinger är ömt. Glasögonen har jag på näsan. Allt är precis som det ska. Åh vad jag trivs.

Långa dagen.

Ytterligare en dag som känns lång. Jättelång. Trött man blir av långa dagar. Dessa två dagarna har varit fyllda till bredden kan man säga. Härligt och roligt att skolan är igång. Många nya intryck, nya människor att lära känna, vänner att uppdatera sig på. Svamp att plocka. Mat att laga. Knytkalas.

Dagen uppgift var att på vad som kändes ett brutalt sätt slakta gosedjur. Använda olika delar och skapa nya "gosedjur". Roligt. Lekfullt. Spännande. Galet.

Jag skaffade mig tre nya små kompisar idag. På något konstigt sätt påminner de ganska mycket om andra små kompisar jag skaffade mig under mitt allra första projekt här på skolan. Under kursen Tecken och Yta. Ganska exakt två år sedan. Börjar säcken knytas ihop kanske?

Efter att ha gjort tre små kompisar fastnade jag i den stora säcken med trasor. Dessa älskade små trasor. Satt och sydde ihop fina små tygbitar. Ett evighetsprojekt. Nu har jag bestämt mig för att jag ska sy lite på detta under hela hösten. Får se om jag kan hålla det. "Broderi för dagen". Vart detta slutar återstår att se.

Svamp hann jag också plocka. En del. Nu kan jag känna mig lite lugn.












Nya kompisar.

















Gamla kompisar.

Eget projekt.

Då var det vår. På alla sätt och vis. Knoppar, solen, regnet... Och ett fullt schema. Varför är det på detta sätt varje vår? Mängder att göra i slutet på terminen. Roliga fester och tillställningar. Fira våren. Födelsedagar. Resor. Ambitioner. Planer. Man hinner ju inte njuta av att det äntligen har blivit vår. Innan jag vet ordet av har det blivit sommar.

Denna vecka har vi haft rapportskrivarkurs i skolan. Och det har resulterat i att jag tänker mycket på nästa år. Sista året. Tiden går för fort. Rapportskrivarkursen är en början på vårt egna projekt som sträcker sig över tre veckor. Spännande. Nu får jag alltså göra i princip vad jag vill. Och så finns det 1000 saker som jag vill. Och det är svårt att välja. Samtidigt som det är andra saker som ska hända, det är ju som sagt vår. Bollarna duggar tätt på hela TKF. Jag tror faktiskt att jag gillar det.

Jag ska i alla fall försöka kombinera två av mina intressen under det egna projektet. Det textila skapandet och fotografering. Brodera, sy på maskin, klippa, riva, trycka, lappa, laga... Ett textilt fotocollage. Foton som jag tagit tidigare med också bilder från dagstidningar och magasin kanske. Textila material som är återvunna. Sådant som jag har hemma. Tre veckor är kort tid. Allt för kort tid. Särskilt eftersom vi ska läsa en mycket viktig och intressant kurs i Etik och Miljö samtidigt. Heja våren. Hallå alla bollar.

Gör det roligt. För Guds skull.

Teckna kroki och modellera gillar jag inte riktigt. Eller i alla fall väldigt sällan. Ibland, väldigt få gånger, känns det bra och en aning roligt. Men får jag göra det på mitt sätt tycks det helt och hållet vara min kopp te. Vem har sagt att man måste teckna med papper och penna? Jag gör det numera med nål och tråd. Brodera är kul. Jag gick till skolan och kände mig så tillfreds när jag kommit på denna idé och jag glömde till och med av att räkna minuterna till både lunch och eftermiddagsfika under dagen. Legendariskt skulle man kunna säga. Om man inte till och med ska slå till med ett: Historiskt. Jag stod ut hela dagen och känner att det ska bli helt ok att gå till skolan för att teckna imorgon. På mitt sätt. Jag gillar mitt sätt.