Anu Tuominen.

Till och med 6 maj 2012 tycker jag att Nordiska akvarellmuseet på Tjörn är mycket väl värt ett besök. En av mina favoritkonstnärer Anu Tuominen från Finland ställer ut där. Hennes hittills största separatutsällning här i Sverige. Det är gjort så fint. Nästan magiskt. Samlandet på gamla, kanske till synes värdelösa prylar kan bli så vackert. Sorterat i färger. Sorterat i material. Sorterat efter form. Lekfullt. Enkelt. Mängden är viktig. 

Djuren.

Tänkte mest att det var något som jag kanske skulle göra när jag ändå var på plats. Åka på Safari. Inte något som jag hade direkt stora förväntningar på. Kanske var det därför som jag blev så otroligt berörd av att se dessa vilda djur. En del av dem utrotningshotade. Otroligt vackra. Små. Sköra. Stora. Starka. Farliga. Och naturen de lever i och av. Fantastiskt vackert. 

Tårar letade sig fram på mina kinder och jag tänkte att det inte var på riktigt. Men nu såhär i efterhand vet jag att det var på riktigt. Känslan hjälper mig att minnas. Under nattens timmar hörde jag både lejon och hyenor utanför tältets väggar. Tryggt vaktade av masaier, deras kunskap och spjut. Som på film, fast på riktigt. Fyra dagar i ett av jordens alla paradis. Tyvärr kan jag enbart bjuda på bilder, ej riktighet. 

Plats: Masai Mara, Kenya. 

"Morgon i Jenin"

På Arlanda innan jag flög till Afrika i januari köpte jag en bok. Morgon i Jenin av Susan Abulahwa. Jag kunde inte sluta läsa den. Mina första dygn i Kenya var fyllt med lite magåkommor och en liten fingertoppsskada. Låg vaken om nätterna och kunde inte sluta läsa denna bok. Grät. Förundrades. Hemskt bra bok. Tycker att alla bode läsa den.

Idag läser jag i mina anteckningsböcker från resan. Minns och blir varm i hjärtat. Små funderingar och fragment kanske uppdateras här. Som detta inlägg. Ett boktips.

Tillbaks.

Jag gör ett nytt försök. Jag vet nämligen inte hur många gånger som jag har försökt skriva här på bloggen de senaste två veckorna. Finner inga ord som känns rätt. Jag vet inte ens vad som känns rätt. Allt känns mest konstigt. Som en blandning mellan hopp och förtvivlan. Som en blandning mellan att vara toklugn och helt sjukt stressad på samma gång. Som att hjärnan tycker att kroppen gör allt i slow motion. Som att vara glad och ledsen på samma gång. Som att jag både vill och inte vill vara här. I Sverige. I Dals Långed. Som att jag längtar tillbaks men vet inte exakt till vilket ställe eller till vilka personer. Vart ska jag börja? Vart ska jag fortsätta? Vad gör jag och varför? Framtiden? Samtiden? 

Bilder säger det kanske bättre än ord just nu. Få men naggande goda.

U G A N D A .

Ja, slutet pa denna resa har nu paborjats. Kanns konstigt och overkligt. Att befinna sig har i Kampala tillsammans med alla dessa manniskor som jag sa lange har mailat med. Forsoker njuta och uppleva varje sekund. Jag har fatt nya vanner. Far livet kanske. Aven i detta land. Tiden kanns knapp och jag tycker att Sverige aldrig har kants mer avlagset. Forsoker forsta vad DN.se vill saga mig och varfor det ar viktigt. 

Samtal med bade mamma och mormor de senaste dagarna gor att jag kanner mig lugn. Det ar bra med de jag saknar. Sms fran Sverigelandet ar ocksa vardefullt. Det ar folk jag saknar. Annars har jag det sa bra har. Upplever. Somnar varje dag med ett leende pa lapparna. 

Jag arbetar praktiskt varje dag. Ar valdigt inspirerad och malar. Med pensel, farg och textila material. Det ar nytt for mig och jag alskar det. Lar mig och testar nya uttryck. Vill inte sluta. Tar mig en paus pa ballkongen med utsikt over den kuperade staden. Gronskan ar vacker sa att den nastan gor ont i mig. 

Varje dag blir jag foralskad i personer, platser och uttryck. Forsoker inte tanka pa den dagen jag maste saga "hej da". Alla dessa moten leder ju ocksa till avsked. Jag som ar sa fruktansvart dalig pa avsked. Later bli... Tanker att jag kan atervanda. Tanker att det later mindre dramatiskt da, och jag vill verkligen atervanda. En dag.

Lagenheten jag hyr av mig van ar fantastisk. Det var sa att jag fick tarar i ogonen av lycka nar jag klev genom yttedorren och da var det anda mitt i natten och stromavbrott. Lyxig. Och inredd med otroligt vacker konst. Kanslan som bara konst kan ge mig infinner sig varje dag jag vaknar och oppnar ogonen. Magi. Det ar fantastiskt att vara omgiven av sa vackra ting. Kan det smitta av sig tro? Till mig sjalv? Till det jag skapar? Vad det nu ar? Kanske en utstallning har i host. Kanske kanske. Da maste jag val atervanda?

En dag i Dar.

Regnet oser ner och luften kanns latt och lite svalare. Som en typisk svensk sommardag. En hel dag i Dar Es Salaam. Skont att vara ensam. Strosa runt och bara vara. Njuta av att bara vara. Besoka olika gallerier. Dricka gott te.

Internet ar som bekant inte alltid det basta. Och de senaste veckorna har jag inte funnit nagon ro till att sammanfatta. Har knappt hunnit gora det i huvudet. Varje dag hander saker. Varje dag lar jag mig nya saker. Varje dag upplever jag saker som jag vill behalla i hjartat lange. Bade bra och daliga saker. 

Bagamoyo ar fint. Fina manniskor. Kanske inte alls vad jag hade forvantat mig i konstnarlig vag. Svart att veta vad jag forvantade mig. Eller ens om det spelar nagon roll. I Bagamoyo fungerar konsten som en inkomst, en overlevnadsstrategi. For vissa. Inte som en passion och/eller drivkraft. Konsten produceras. Sjalvklart finns det de som inte arbetar och tanker sa. Men de ar fa. Sog at mig allt de hade att saga desto mer.

 

Att lamna Bagamoyo kandes bade ledsamt och skont pa samma gang. En konstig kansla. Saga hejda till familjen jag bott hos, vannerna och arbetsplatsen. Jag o-gillar verkligen avsked. Sentimental ar jag ju ocksa. Pa en resa som denna blir det manga avsked. Men allt finns kvar, jag kan komma tillbaks. Nu vantar aterigen nya aventyr. Aker till Kampala, Uganda imorgon. 

 

Tiden kanns alltid knapp. Och det ar sa mycket som jag kanner att jag inte hunnit/hinner gora. Men hakar inte upp mig pa det utan ar glad och tacksam for allt fint och bra jag har varit med om.Jag far helt enkelt atervanda en vacker dag.

 

Om min tripp till Zanzibar far jag skriva om en annan gang. En paradiso. Jo.Underbara festival. Bra musik. Och aven dar fina manniskor. 

 

AH, VAD BRA JAG HAR DET!

Bagamoyo.

Denna fantastiska lilla kuststaden 7 mil norr om Dar es Salaam. Har myllrar det av konst och konstnarer. Jag tillhor numera Bagamoyo Art Studio. Som en slags utbytesstudent kan man kanske saga. Manga nya ideer. Manga nya vanner. En hel underbar familj har adoperat mig. Grannar med studion som jag jobbar i. Tillsammans vi ater goda middagar och prata om livet. I en harlig blandning av engelska och kiswahili. Efter bara nagra fa dagar har jag redan mina rutiner. Jag har nog aldrig tidigare trivts sa bra pa ett nytt stalle.

Vi lar av varandra. Olika kulturer. Olika sprak. Fantastiskt. 

Fragan ar ju om jag nagonsin vill lamna detta stalle?

Allt tar tid och det ar inte alltid som jag far gjort de saker jag jag planerat. I snart tva dagar har jag forsokt att fa tag pa vanlig enfargad lakansvav. Gar daligt! Men det gor mig inget. 

Bagamoyo Art Studio ar det pa bilder. Jag alskar stallet.

Dar es Salaam.

Jag har borjat vanja mig vad svettlukt. Bade min och andras. Det att till och med lite fint. Att svettas ihop med framlingar. Bussresan hit till Dar es Salaam fran Moshi tog nog lite drygt atta harliga timmar. Kom pa mig sjalv att ha samma kanslor som vid riktigt hog feber. Svart att halla mig vaken. Svetten fullkomligt rinner. Det hjalper inte hur mycket vatten man dricker. Och sa mitt i detta tillstand av somn och vakenhet ser man de mest fantastiska vyer. Det maste vara en feberdrom. Kan det vara sa vackert? 

Val framme i Dar es Salaam. Flaktar nagot. Men fortfarande varmt. Det gor mig inget. Det gor mig heller inget att det inte gar att spola pa den gemensamma toaletten. Inte det minsta faktiskt. Inte nar jag har en enormt sang och balkong. Jag att dar lange i gar kvall och njot. For fullt. Det var sa vackert. Aven har mitt i stan. Och jag ar overtygad om att jag ar fullt frisk. Jag somande under det fantastiskt stora myggnatet och njot av den vackra utsikten. Det var inte motivet sa mycket som ljuset. Minns att varje gang jag vaknade till under natten var jag tvungen att dubelkolla. Jo, det var fortfarande vackert. Och sa att fa vakna till stadens muller. Harligt. 

Nu ar min vaska aterigen packad och klar for avfard. Pa 22 dagar har jag sovit i 11 sangar. Nu vantar en 12:e pa mig i Bagamoyo dar jag ska fa bo hemma hos en kvinna. Konstnar. Och sa ska jag fa jobba tillsammans med andra konstnarer i deras studio. Sa spannande och roligt.

Bild uteblir helt denna gang. 

Moshi. Tanzania.

Nu befinner jag mig i Moshi. Tanzania. I skuggan av Mt Kilimanjaro. Sno pa toppen. Merparten av alla muzungos (vita) som befinner sig har ska bestiga berget. Inte jag. Jag ska njuta av staden och bara ta det lugnt. Jag behover det efter intensiva veckor. Svart att hinna reflektera over allt som jag ar med om. Alla personer jag har traffat. Kanslorna spelar mig spratt da och da. Tarar av gladje och sorg fyller mina ljusa ogon.

Pa mandag drar jag vidare till kuststaden Bagamoyo dar jag ska traffa ett gang konstnarer och fa jobba lite i deras studio. Spannande. Jobba ska bli skont. Och det behovs. Formodligen blir det en miniutstallning i Kampala, Uganda nar jag kommer dit. Sa roligt. Maste forsoka finna lite ro och kunna sortera i all inspiration. 

Som vanligt tampas jag med internet. Bilder ar tunga och det gar langsamt. Denna bild ar fran dagens besok pa marknaden. 

Jag tanker pa er dar hemma. Mycket. Saknar er, men langtar inte hem. Jag har det allt for bra. Kanske hinner jag de narmsta dagarna skriva lite mer om mitt aventyr i Nairobi och min nyfunna van Diene. Men det blir som sagt en annan gang.

En bild till.

Aventyr.

Inte ens i tva veckor har jag befunnit mig i Kenya. Men jag trivs sa bra. Sista veckan har varit fyllt med aventyr. Sova i talt. Se dessa vackra och ovanliga djur. Lyssna till de fantastiska djurens ljud. Se alla sjtarnorna. Kanna varmen av solen och folket. Traffar manga intressanta och inspirerande manniskor. Kanner att det ar sadan tur att det ar mer an atta veckor kvar av min vistelse i Ostra Afrika. Planer smids och jag forsoker besluta mig far vart nasta aventyr ska aga rum.

Manniskorna. Timmy, den otroligt glada manniskan som inte kan ga med sina ben utan gar med hjalp av kryckor. Han ska bli den forsta att bestiga Mt Kenya och Mt Kilimanjaro pa kryckor. Arbetar som turistguide och ar grafittikonstnar. Otrolig vilja och styrka. Bra kille. Inspirerar mig mycket. Dessutom engagerad i EcoFriends Naivasha. En organisation som arbetar med att forbattra miljon i och i narheten av Naivashiasjon. Dar miljon paverkas av de stora rosodlingarna som finns dar. Flerna miljoner rosor odlas dar och skickas med flyg till Europa. Blommorna bevattnas med vatten fran sjon. Inte sarskilt hallbart i langden. Djur och natur paverkas mycket. Inte till det positiva. Allt for att vi i Europa ska kunna ha blommor pa borden. En tankestallare. Absolut.

Wivianne, 26 ar som saljer sina fina smycken och batik. Hon och hennes mamma tillverkat allt. Efter en eftermiddag tillsammans fick hon en tygpase fran Sverige och jag en Noshorning i sten. Vanner for livet.

Josfat, mammen som bjod hem oss till sitt hem. Tjanade pengar och visade oss sitt engagemang for miljon, sin familj och sin gard.

Agnes 23 ar, maasaikvinnan som jobbar pa Basecamexplorer vid Masai Mara Nationalpark. Hon var lycklig eftersom hennes foraldrar hade haft rad att lata henne studera och nu hade hon fatt ett bra jobb sa att hon kunde spara pengar for att plugga till jurist. Hon svarade mycket talmodigt pa mina nyfikna fragor om Maasaifolket.

Och sa var det djuren och naturen. Masai Mara Nationalpark. Lejon, elefanter, krokoliler, flodhastar, babianer, zebror, hyenor, giraffer, bufflar, gnuer, antiloper, topis, shakaler... Ja sa mycket. Jag trodde inte alls att jag skulle bli sa fralst i detta stalle, i dessa djur, men jag blev rord till tarar. Fint.

Nu tillbaks i Nairobi. Kanns bra. Trivs har ocksa. Datorn vill inte riktigt samma som mig. Det rakade bli denna bild fran solnedgang over The Great Rift Wally pa vag hit i bussen i garkvall. Det skulle ha blivit en vacker bild pa en maasai-man i sina roda fina klader tillsammans med sina hjord av kor. Det far helt enkelt vanta.

Inspirationen flodar over.

Tanker mycket pa er dar hemma. Och pa framtiden. Pa nasta aventyr. Pa tisdag ska jag forhoppningsvis traffa Diane, designstudenten fran Nairobi. Vi har mycket gemensamt. Hon ska visa mig galleriet hon jobbar pa och hennes guldkorn i Nairobi. Langtar.

K E N Y A .



Nu borjar det. Mitt tio veckor veckor langa aventyr. Eller det har ju redan hallt pa i 6 harliga och internsiva dagar. Hela hosten och mer dartill har jag planerat och langtat till detta. 

Jag befinner mig i Nairbobi, Kenya. Den senaste veckan har jag upplevt och varit med om sa otroligt mycket att det skulle behovas mangder av blogginlagg for att beratta. Tiden fattas. Tyvarr.

Av alla bilder jag har tagit valde jag ut 6 stycken. Internet klarade inte mer an den forsta. Sa det fick bli denna. Men jag har besokt Kibera, slumomradet har i Nairobi med over en miljon invanare. Jag finner inga ord. Jag har klappat foraldrarlosa babiselefanter. Och besokt ett Art Center som heter Kitingela, ligger ca en timme utanfor Nairobi. Som en sagovarld. Fast pa riktigt. Tror jag. Har ju aven hunnit med att besoka olika marknader och traffat mangder av nya harliga manniskor. Atit god mat pa roliga stallen. Tiden gar fort. Men jag njuter och trivs. Inte med allt. Men med det mesta.

Det gar inte att gora en resa som den har utan att tanka pa kulturskillnader, lotten av att fodas i ett land som Sverige. Aldrig har jag kant mig sa vit. Ofta uppfattas man som en planbok mer an manniska. Intressant. Och otroligt nyttigt. Mycket att tanka pa. Och absolut inget som var ovantat.

Det finns sa mycket att skriva. Sa lite tid. Tidigt imorgon ska jag aka till buss till nasta aventyr.

Saknar familjen. Vannerna och Doris. Tanker ofta pa er.

Ar ater till civilsiationen pa lordags kvall. Aterkommer.

Sporadisk men inte lat.

Det var nästan tre verkor sedan sist. Gillar inte alls att vara så pass sporadisk i mitt bloggande numera. Men jag har helt enkelt inte haft tid. Och när det har gått lång tid sedan man bloggade vet man inte riktigt vart man ska börja. Det händer ju så mycket hela tiden. Här är lite smakprov. 

Östersund. Kvinnor som överlevande inte offer. Eksjö. Turist hemma. Föreläsninga. Handledning. Offentliga rummet. Amerikans smed. Finsk smed. Norsk arkitekt. Mycket folk. Inspiration. Färga. My Place In Istanbul på Röda skolan. Te och turkiska sötsaker. It's All About The Colur Red. Maila folk. Mycket. Skriva ansökan. Svenska. Otroligt hög arbetsmoral. Förvånad. Mittermins examination inom kort. Sammanfatta terminen. Bli förvånad. Stolt. Lita på mig själv. Planera. Nya Resor. Samla och dokumentera. Pepp inför Kassel, Documenta 13. Långa resan, stora äventyret. Skriva ännu mer ansökan. På Engelska. Doris är underbar. Snygga skivomslag, bra musik. Utmaningar. Som jag gillar. Social. Och dansa tokmycket. Biennaler är grejen. Kaunas och East Africa. Vill dit. Städa. Familjen och sällskapsspel. Skratta. Ta hjälp av folk som kan. En nya vecka väntar. Saknar det textila bara. Kommer nu. 

 

Istanbul.

 I lördags kväll kom jag hem till Dals Långed igen efter sex härliga dagar i underbara Istanbul. Kontraster? Oh, ja!,  Jag älskar den staden. Istanbul. Det känns som att den har allt. I alla fall allt som jag gillar. Jag frossade i konst och kultur i nästan en hel vecka. Studieresa med min masterklass. Spännande och otroligt trevligt. Jag hade innan avfärd höga förväntningar. Det är ju lite farlig när man reser. Förväntningarna kan ju krossas helt. Men denna gång blev det ren och skär kärlek. 

Som vanligt känns det både bra och konstigt att komma hem. Ensamt. Att bo ihop med tre fantastiska kvinnor på liten yta. Samtidigt som det känns att jag har träffat alla 12 miljoner (?) människor som bor i Istanbul. Folk överallt. Jag gillar det. Så att komma hem till röda lilla huset kändes ensamt. Inte ens Doris var ju hemma. (Hon är på pesionat i Småland hos sin gammel-matte.)

Därefter kom en apatiska upplevelsebakiskänslan. Inte kunna ta sig för någonting. Trodde nästan att jag var sjuk ett tag. Jag behövde visst bara sova. Många timmar. 

Istanbul. Så mycket färger. Folk. Dofter. Jag fotade mycket. Undefär 15 gånger varje dag utbrast jag. "Åh, vad bra vi har det." På riktigt. Vi åt fina sötsaker. Drack te. Kaffe. Vart vi fyra gick följdes vi av "Spice Girl". Jag vet inte om jag ska ta det som en förolämpning eller komplimang. Jag hade till och med glömt bort att den tjej-gruppen hade existerat. 

Nu några dagar senare när vardagen verkligen snurrar runt känns det overkligt att jag ens varit där. Det är ju alltid så när man reser. Det sker en förändning hos mig. Jag upplever saker och bli en helt annan person. Sinnerna är på helspän. Den magiska känslan. Jag försöker behålla den länge. Tyvärr blev det kort tid denna gång. För mycket måsten att ta tag i. Men jag återkommer Istanbul. Var så säker.