Svängrum.

Ett rum som svänger. Ett rum med kökshanddukar som väggar. Dessa älskade kökshanddukar. Med broderade monogram. Från familjen. Slitna med hål på sina ställen. De bär på historia. Vinden får rummet att svänga. Mitt i all grönska. Mitt i sommaren. Visst poesi uppstår.

Magen.

Min mage lever sitt egna liv. Helt på egan hand. Det har den gjort ett tag. Inga läkare kan komma på varför. Tills jag själv listat ut det så får jag vackert bara följa med i detta liv som magen lever. Idag har det verkligen varit en sådan dag. Trots detta har jag fått en hel del gjort. Det är skönt. Broderat har jag gjort för ovanlighetens skull. Kul. Fotat. Framtiden närmar sig med stormsteg. Jag börjar inse charmen med uttrycket "skräckblandad förtjusning". Galet. Portfolio gör jag också. Ibland känns det bra. Ibland känns det pinsamt. Men mest bra. Och det är ju positivt. Men det är svårt. Jag vet ju inte ens om jag vill läsa master. Just nu. Ibland. Men söka ska jag ju göra. Eller försöka. Helhjärtat. Fan. Måste jag alltid känna så mycket och måste magen leva sitt egna liv? Det skulle vara så praktiskt om vi levde lite mer samma liv. Ja, och det här med känslan. Det är ju som det är med den. Och med närmare eftertanke så är det ju det viktigaste jag har. Känslan. Vårda den väl.

Dessutom gillar jag gamla saker. Men det är ingen nyhet. En gammal kökskrok. Rostigt, sliten och vacker. Jag gillar det så mycket. Jag gillar också att jag här om natten fick en liten bit av havet i min hand. Här mitt i skogen. Jag tittar på den ibland och ler. Fint.

Handdukarna på plats.

Nästan det sista jag gjorde innan jag for på sommarlov var att fota alla kökshanddukar jag har tryckt med pelargoner. Jag gillar att se mängden. Alla på ett ställe. Tycker dock att det ska vara ännu fler. More is more så att säga.

Sista rycket.

Nu är terminen redovisad. Och i det stora hela nästan avklarad. Både det värsta och bästa är att jag har så mycket energi. Jag vill inte att skolan ska vara slut. Jag vill inte att jag ska byta liv för ett par månader. Missförstå mig rätt, jag vill ju att det ska bli sommar. Jag vill jobba och njuta av en öl på någon mysig uteservering. Bo i en stad. Träffa vänner. Men jag har så mycket på gång här, jag vill snöa in mig i mitt skapande. Och inget annat. Det känns som att jag är någonting på gång. Och lämnar jag skolan och Långed så bryts den här förtrollningen som jag befinner mig i. Skrämmande. Men det är inget att göra åt. Jag får njuta av att det är en vecka kvar på terminen och göra det bästa av det hela. Jobba. Skapa. Tänka. Leva i nuet.

Det är alltid samma sak. Jag kände såhär i julas. Jag kände såhär förra sommaren. Terminssamtal och terminsredovisningar ger så mycket. Underbart. Magiskt. Sätta ord på känslor och tankar. Sammanfatta en termin. Nyttigt och viktigt. Jag ska försöka hålla denna förtrollande känsla vid liv inför nästa läsår. Och lite skapande kommer det ju att bli i sommar, trots miljöombyte och sommarjobb. Tur det. Skapa bör jag annars dör jag.

Kökshanddukar och Trasan - En historia för sig.

Jag kan ju inte låta bli. De är vackra. Bär på en berättelse. Kökshanddukar. De lever för mig ett helt eget liv. Så mycket omtanke, omvårdnad, kärlek och engagemang. De står för tryggheten. Nu har jag gjort min tolkning. Sammanfogat gamla trasor till nya kökshanddukar. Allt är sytt för hand med stora stygn. Mycket tålamod. Mycket eftertanke. Mycket kärlek. Symbolen för kvinnors arbete och kraft. Inte på något sätt spilld kvinnokraft. Utan för mig upphöjd kunskap som är på väg att försvinna. Tyvärr. För mig symboliserar dessa tolkningar av trasiga och fläckiga kökshanddukar en hyllning till starka, kloka och otroligt fina kvinnor i min närhet. Vackert. Viktigt. Ovärderligt. Minnen. Trygghet.

Och så var det ju trasan. Trådar som hänger, råa kanter som är mjuka, nästan luddiga Trasan återkommer ständigt. Hur kommer sig detta? Min första och käraste ägodel någonsin. Trasan. En gammal snusnäsduk som fick fungera som tröst och snuttefilt. Naggad i kanterna, följde mig överallt. Tillsammans med en god tumme.

Nypåkommen tanke: Min första och käraste ägodel var i textil. Med den vid min sida kände jag mig trygg. Jag kunde överleva vad som helst. Inte konstigt att jag då har valt att ägna mitt liv till detta fantastiska material.

Så mycket kärlek.

Det är något visst med kökshanddukar. Gamla kökshanddukar. De har levt ett liv. De har varit med. De har verkligen använts. De är håliga, lagade, lappade, älskade och förbrukade. De har blivit tvättade, maglade och strukna. Vem lägger ner tiden på att mangla någonting alls idag? De har blivit vårdare med omtanke och omsorg. De har fina monogram broderade. Händer som är våta och helt skrynkliga av disk har rört vi dessa kökshanddukar.

Det finns något magiskt i historien de berättar. Berättelser om kvinnor och deras vardag. Berättelser om textilier. Det lönade sig att laga en tunnsliten kökshandduk. Det tog tid att göra en ny och det kostade pengar. Det fanns alltså en tid då textil var lyx. Allt, inte bara kökshanddukar, lagades. Det användes till det verkligen inte gick att laga mer. Kvinnors arbete. Lappa och laga. Tryggheten. Köket. Kökshandduken. Röda stugan. Pelargoner. Vedspisen.

En historia värd att berätta. Jag sitter still och lyssnar.