Framtid.

Just nu känns den lite oviss. Lite suddig. Lite diffus. Kanske inte den närmaste tiden. Den börjar klarna. Eventuellt. Men efter en veckas entreprenörskurs i skolan blir man minst sagt förvirrad. På sikt lägger det sig säkert. 

Studiebesök. Samtal. Broschyrer. Powerpoint. 

Vill man dessutom bli helt motivationslös, oinspirerad och kanske till och med förbannad kan man ju alltid fundera på Skatteverket. Heja. "Skyll dig själv, du valde ju att bli konstnär." 

Annars vill jag inget annat än skapa, hålla på. Med mitt. Inte sitta still och lyssna. Inte skriva texter. Inte maila folk. Inte gå på möten. Inte planera framtiden. Vara lite mer i nuet. 

Afrika känns avlägset. 

Senaste tiden.

Mormor: Ja Frida, du har en del att tänka på. 

Jag: Jo, det verkar så. 

Och allt jag vill är att HÅLLA PÅ. Inte tänka. 

Tillbaks.

Jag gör ett nytt försök. Jag vet nämligen inte hur många gånger som jag har försökt skriva här på bloggen de senaste två veckorna. Finner inga ord som känns rätt. Jag vet inte ens vad som känns rätt. Allt känns mest konstigt. Som en blandning mellan hopp och förtvivlan. Som en blandning mellan att vara toklugn och helt sjukt stressad på samma gång. Som att hjärnan tycker att kroppen gör allt i slow motion. Som att vara glad och ledsen på samma gång. Som att jag både vill och inte vill vara här. I Sverige. I Dals Långed. Som att jag längtar tillbaks men vet inte exakt till vilket ställe eller till vilka personer. Vart ska jag börja? Vart ska jag fortsätta? Vad gör jag och varför? Framtiden? Samtiden? 

Bilder säger det kanske bättre än ord just nu. Få men naggande goda.

ORD 2012.03.08

Kanslan. Framtiden. Konsten. Mala. Farg. Pensel. Resa. Atervanda. Tanka. Oplanera. Fodelsedag. Lappar. Sms. Barken. Ensam. Tillsammans. Vanner. Sakna. Langta. Skratta. Grata. Kanslorna. Tararna. Avsked. Kvinnorna. Kvinnorna. Festival. Kultur. Moten. Samtal. Serios. Yrke. Snacka. Dricka. Ragga. Reaggie. Kameran. Kanslan. Magen. Framtiden. Nutiden. Vanner. Kanna. Planera. Skriva. Teckna. Mala. Telefonen. Atervanda. Kanslan. Textil. Monster. Familjen. Giftas. Singel. Mingel. 

Älskade hund.

Studio Morran heter en fin blogg som jag följer. Idag grät jag när jag läste detta. Tänker på Morrans matte, Camilla Engman. Doris och jag kramades lite extra. Fint. Vi vinkar till Morran i hundhimlen.

Mänskliga rättigheter.

Nästan hela dagen har jag spenderat på Kulturhuset i Stockholm. MR-dagarna. (Mänskliga rättigheter) Många seminarium och föreläsningar på detta tema. Organisationer, myndigheter, förlag och engagerade människor. Så otroligt viktigt. Inte alls självklarheter i stora delar av världen. Människohandel, prostition, ostraffade människor i fängelse, tortyr, fattigdom, utanförskap, flyktingar, svält, barnmisshandel, krig, våldtäkt... Listan är så lång. Alltför lång. Och vad viktigt det är med detta arbete som dessa organisationer och dessa människor gör. Heja.

Som vit kvinna i ett land som Sverige är det viktigt att bli påmind om hur bra jag har det. Och vad viktigt det är att engagera sig. Dock ej sagt att det är tokbra och inget besöver förbättras i Sverige. Men allt är ju relativt. 

Jag tog en extra lång lunch för att gå en långpromenad med Doris. Hon är så glad och fruktansvärt omedveten om att hon inte är centrum av det roliga som världen har att erbjuda. För att springa av sig fick hon springa lös på Gärdet inte långt ifrån där vi nu tillfälligt bor under vår vistelse i Stockholm. Denna frihet resulterade i att Doris inte kunde hejda sin glädje och sprang rakt fram till en kvinna. Vilket hon inte alls fick. Jag kopplade Doris igen och hann inte göra mer än det innan kvinnan fullkomligt skällde ut mig. Jag hann inte ens be om ursäkt. Kvinnan var så otroligt arg. Både Doris och jag skämdes. Helt kvinnans avsikt. Allt detta för en glad hund.

Jag förstår att kvinnan är arg. Det finns många hundar och minst lika många hundägare häromkring. Och gillar hon inte detta har hon mycket att göra. MEN det finns ju olika sätt att framföra sin åsikt på. Att vara fly förbannad och skapa mycket dålig stämning. Eller prata med folk. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det kanske inte är så konstigt att folk krigar med varandra om det finns många fler som henne. Tragiskt. Resten av dagen försökte jag i gengäld sprida så mycket bra stämning som möjligt till folk runt omkring mig. Folk jag inte känner. Jag tror på att sprida bra stämning det ger liksom mycket bättre ringar på vattnet. Men visst kom jag på 100 bra saker att säga till kvinnan på Gärdet. Men det var ju flera minuter efter. Synd. Men nästa gång är jag redo.

Konsten att släppa allt...

...och fortsätta och fokusera på det som är viktigt. Det är väl ungefär där som jag befinner mig nu. Mer fysiskt är jag i huvudstaden. Sveriges huvudstad. Jag knarkar kultur och blir lycklig. Konsthallar, kulturhus och olika centrum. Alla dessa olika människor. Mitt block följer mig vart jag än går. Väljer att vara ensam. Inte för att jag inte är social eller inte vill umgås. Jag vill bara vara ensam. Tillsammans med mig själv. Umgås med mig själv. Gör allt i min takt. Gör det jag vill. Iakttar, funderar, känner efter, skriver, fotograferar.

Konsumtionen tröttar ut mig. Såg att ett utav alla mobiltelefonföretag börjat med levande "skyltdockor". Kräks lite. Är glad över att bo i min lilla stuga i skogen. Ja, det finns ju en slags vilsenhet i min kärlek för stadslivet och dess utbud på människor och kultur. Men detta hat till ytligheten. Fasader och teater. Men är det inte alltid ett spel? Alltihop. Bara olika scener?

Att uppleva konst och kultur är för mig nästan en religiös upplevelse. Jag blir glad och inspirerad. Finner kraft och styrka. Vill göra, skapa och se mer. Hela tiden mer. Jag gillar ju inte allt jag ser. Men det jag gillar ger så mycket. Jag vill dela med mig här på bloggen. Vet inte vart jag ska börja.

Jag upplever en förändring av mig själv i förhållande till andra personers konstverk. Till all konst kanske. Jag tänker mycket på rummet. Det vita kala. Språket. Folket. Konstnären. Vill förstå. Eller också inte. Gör det på mitt sätt. Abstrakt. Gillar det. Mycket. Men funderar över kulturtanteriet. Blir inte klok.

Fortsätter skriva i mitt block och funderar. Viktiga beslut fattas. Jag känner mig lugn, men otroligt trött. En vilohelg i Stockholm var precis vad jag behövde.

31 augusti 2011.

Ibland känner man saker man inte vill förstöra med ord,
men i de bästa av världar gör man ju det ändå.

Världens bästa yrke.

Idag skulle jag vara ledig. Men med mitt yrkesval går inte det. Jag har inte bara valt ett yrke. Detta är en livsstil. Som för mig faller sig helt naturligt. Om några månader är jag färdigutbildad konstnär. Världens bästa yrke. Och livsstil. Jag älskar det. Jag skulle inte på något sätt vilja byta. Jag gör det jag helst av allt vill göra. Och jag vet att jag kommer att hålla på med detta hela livet. På ett eller annat sätt. Underbart att känna så. Och ja, det kanske är få förunnat. Jag är både stolt och nöjd. Detta trots att examensjobbet tar all min vakna tid och att det bitvis känns både jobbigt och skrämmande just nu. Men det är en del av hela fascinationen. Och jag älskar det. Jag gör verkligen det.

Alltså.

Kroppen sitter helt stilla. Nästan. Men hjärnan springer något slags 100-meterslopp på världsrekordstid. Trött blir man av det. Trots att jag sovit. Känner mig hungrig trots att jag nyss ätit. Känner mig full utan att ha druckit en droppe alkohol. Det är så mycket jag vill. Det är så mycket jag inte vill. Och jag vet inte riktigt vilket som är vilket. Tyvärr. Eller jo kanske. Men jag vet inte vart eller hur jag ska börja. Frustration. Fullständigt normalt och galet på samma gång. Svårt att få alla bitar på plats. Trodde att de skulle vara på plats lite mer såhär sista terminen. Lite besiken men jag är ju å andra sidan bara i början på sista terminen. Det löser sig. Det har ju en tendens att göra det. Men åt vilket håll vill jag att det ska lösa sig? Examensarbete? Sommaren? Jobb? Utställningar? Flytta? Plugga?

Dagens tema var tryck. Textiltryck. Eftersom tryckverstaden var upptagen av en annan kurs fick jag helt enkelt arbeta med det jag redan hade. Pelargontryck. Mormortryck. Morfartryck. Textilt collage med lite broderi till. För ovanlighetens skull. Hann inte mer än börja förrän det var dags för lunch. En lunch som varade i två härliga timmar. Kreativa möten under lunchen. Bra. Gick en långpromenad i solen för att försöka få ordning på mitt röriga lilla huvud. Utan att lyckas så värst bra. Träffade en Måns och fick lite pepp. Mailade viktiga mail. Och ja, det textila collaget kändes helt plötsligt väldigt avlägset. Kansek ska jag ge det temat en chans till imorgon? Eller varför inte ett nytt tema? Jag har ju en del kvar att välja på. Måste återfinna Lusten. NU. Jag vet att den återvänder. Den gör ju det. Och jag hade den ju på gång i början på veckan. Det löser ju sig.

Det är ju någon fin människa som gillar oss i alla fall. Den här toppensnygga satt på dörren till vår ateljé igår. Fina fina du. Tack.

Terminsavslut.

Ja, höstterminen är inte slut förrän nästa vecka. Då är det dags för terminsredovisningar. Och denna vecka har jag ägnat min tid åt att sammanfatta terminen i en terminsrapport. Från början kändes det hela mycket tungt och svårstartat. Men väl igång njöt jag av att skriva. Det är bra att skriva. Jag kom på en del sanningar. En del lösningar. Mindes andra bortglömda saker och tankar. Det har verkligen varit en bra och händelserik termin. Jag känner att jag har kommit en bra bit på väg. Jag upplever och njuter samtidig som jag är lagom förvirrad. Magen hänger med. Tankarna och känslorna likaså. Det är så mycket känslor över denna termin att jag knappt kan sätta ord på det hela. Kanske vet jag inte riktigt vad som inträffat denna termin. Än. Men det känns bra. Det är ju en fruktansvärt bra början inför det som komma skall. Det är ju en del det.

Det är enormt skönt att vara tillbaks i Långed. Mitt liv börjar sakta återta sin form. Jag har intagit mitt hörn. Jag skriver. Jag tänker och vågar. Det är en fin känsla. Allt kan hända. Jag planerar att inte planera. Det löser ju sig. Det gör det ju alltid. Förr eller senare. Jag trivs. På riktigt. Och det är fint att vara precis där jag är just nu. Mitt i valen. Mitt i livet. Mitt i alla beslut. Fint och jobbigt på samma gång. Det är pirr i magen. Det är ont i magen. Det är "Åh, ja!" och "Åh, nej!" på samma gång. Det är eufori och tårar. Det är så mycket. Det är så mycket jag vill göra. Nu. Sedan. Alltid. Och tid är ju faktiskt något som vi alla har. Det gäller bara att bestämma vad man tycker att det viktigaste är att lägga sin tid på. Det är spännande. Jag kan också konstatera att jag är:

Fattig på pengar. Rik på riktigt.

Underbart. På riktigt.

Känslan av något fint.

Jag vill hålla på. Men vet inte riktigt vart jag ska börja eller rättare sagt fortsätta. Känslan av att det faktiskt ska bli skönt med jullov har infunnit sig. Jag tänker. Känner. Skriver. Brev. Kort. I blocket. Klipper. Färgar. Tänker på känslan. Det är en bra känsla. Lite tankar om framtiden. En känsla av att det löser sig. Det finns många möjligheter. Möjligheterna är många. Valen likaså. Känslan blir starkare. Och snart far jag, hunden, väskan och kameran. Småland är målet. Jul-chock inväntas. Kärlek också. Nära.

Umgås har jag gjort i dagarna två. Gillar kökshäng. Gillar knytis. Gillar knytis som räcker länge. Söndagsbrunch. Borde göras oftare. Snöar gör det. Tomteparaden missade jag helt. Njuter ändå. Känner mig en smula finurlig. Och längtar lite till. Det är fint.

Känslan.

Det är något av det viktigaste jag har. Känslan, den ligger på topp-tio-listan i alla fall. Det finns mängder. Känslan av av att ha hela sommaren framför sig. Känslan av att man har glömt något. Känslan av att längta bort. Känslan av att trivas. Känslan av att sakna någon som står en nära. Känslan av att nudda någon man tycker om för första gången. Känslan av att sitta en en gammal skinnsoffa och benen fastnar av värmen. Känslan av hur bilbältet skar in i halsen som liten. Känslan av att något stort är på gång att hända. Känslan av att längta efter pirr i magen. Känslan av att något står på tok. Känslan av en sten i skon. Känslan av förväntan. Känslan efter ett oväntat telefonsamtal. Känslan att älska någon. Känslan av att bli älskad. Känslan av att lyckas. Känslan av ett nystädat hem. Känslan av att strumpan korvat ihop sig och lagt sig längst fram i gummistöveln.

Sedan har vi FINGERTOPPSKÄNSLAN. Känslan för materialet. Känslan för olika ytor. Känslan för strukturen. Känslan som man inte kan beskriva för det känns liksom bara rätt. Mellan tummen och pekfingret. Handens känsla i kombination med hjärtat.

För några dagar sedan var jag på föreläsning med Pål Svensson. En skulptör. Han visade bilder på verk han gjort i metall och sten. Mängder. Några hade jag faktiskt sett. Men aldrig att jag hade direkt tänkt så mycket på formen och placeringen som att jag faktiskt ville ta på dem. Känna på dem. Och det gör jag varje gång jag går förbi. Den blanka glatta ytan mot den råa matta obehandlade ytan. Jag kan inte låta bli. Vill inte låta bli. För jag tittar inte bara med ögonen, jag tittar med händerna. Jag känner inte bara med hjärtat jag känner med händerna också. Händerna, helt klart det viktigaste verktyget jag har. Det taktila är så viktigt. Det finns de som tycker att jag känner för mycket. Jag tycker att det inte går.

Känslan av att tycka om det man gör. Obetalbart.

ord

brodera tänka längta sakna fota promenad snö kyla konsum facebook mobilen känslor samtal mail skriva fundera framtiden orka sova drömma tänka läsa kaos önska hoppas längta nutiden kameran blocket bloggen boken skriva sticka sakna förvirrad självtro vänner resa planera njuta fika baka tänka läsa fundera framtid promenad doris snö hungrig dåtiden foto historia redovisning brodera mail berätta fundera beslut förstå missförstå missnöjd belåten trött överskottsenergi drömma frysa sjunga brodera färga fundera grubbla framtid dåtid nutid jultid hångel hoppas sova städa drömma hoppas njuta fika brodera fota foto bok skriva kaos brev känslor tankar längta

fundera lite till...

Det här med själen. Och historien.

Om fyra dagar är det dags. Mitterminsredovisning. Jag är i ett tillstånd där jag inte längre föstår vad som händer. Har tiden alltid gått så här fort? Vart tog hösten vägen? Ute är det numera frost dygnet runt. Fint solsken, men frost. Härlig frisk kyla. Långa promenader. Karla träd.

Jag ser fram emot redovisningen. Det är precis vad jag behöver just nu. Inte för att jag känner att jag har kört fast på något sätt utan för att jag behöver prata av mig. Diskutera mina broderade bilder. Tankar om dem. Tankar om kommande projekt. Tankar kring foto. Tankar kring textil. Tankar. Senaste veckan har jag skrivit otroligt mycket. Anteckningsboken som följer mig vart jag än går är välfylld nu må jag säga. Framtiden. Nutiden. Dåtiden. Minnen. Sentimentalitet. Nostalgi. Självtro. Kaoset innanför och utanför. Men så är jag ju lite av en grubblare.

Jag gillar och blir inspirerad av gamla saker. Saker och ting som har en själ. De är lappade och lagade. Ommålade. Ifyllda. Bortglömda. Utvalda. Unika. Älskade. De bär alla på en historia. Varför är det så? Varför fascinerar detta mig så mycket? Jag är långt ifrån ensam...

Detsamma gäller ju fotot. En tiondels sekund av historian i min hand. En liten bit förflutet. Ett fruset ögonblick i pappersformat. Historia. Ett sätt att minnas. Varför vill vi minnas? Varför är det viktigt? Är inte nuet viktigare? Lever vi för mycket i dåtiden samtidigt som vi planerar sönder framtiden? Vad hände med nuet? Är vi så fokuserade på att minnas nuet för alltid att vi glömmer av att faktiskt njuta av det istället för att fota det? Vad är det vi väljer att fota och när? Fotografi som bevis på händelser och resor? Kameran som sköld i främmande situationer och kulturer för att slippa se vilsen och bortkommen ut? Fotot bättre än verkligheten? Vad är verkligheten? Kameran som dokumenterar familjelivet, det lilla vi har kvar?

Frågorna är många. På alla plan. Svårt att sova. Vill så mycket. Hela tiden. Men jag njuter. Det är fantastiskt att gå i skolan. Måste jag sluta?

Tills vidare läser jag och broderar vidare. Ibland lyxar jag till det med att laga mat och baka bröd. Fint.

Det här med konst.

- Hur kan man ägna sig åt poesi när man är omgiven av människor som är halvdöda av svält? Är det inte grymt och absurt?

Paul de Montagealas log ett sorgset leende:

- Jag förstår Mohammed.

Det hade varit konstigt om en så sensibel människa inte hade förstått. Han suckade och skakade på huvudet.

- Vad tycker du att man ska göra då? Sluta upp med allt konstnärligt skapande? Skulle de svältande få mer mat för det? Det är de rikas sak att hjälpa de fattiga. Inte poeternas. Konstens uppgift är inte att odla potatis eller föda upp svin. Bland mycket annat ska den väcka människors känsla för lidandet i världen. Man kan inte känna solidaritet om inte hjärtat är med.

Claude Kayat
Mohammed Cohen, den arabiske juden.

Kom ihåg.

"Det är ju rätt jobbigt att leva med sådana som vi. Vi orkar ju inte ens med oss själva ibland."

"Det är underhållande att leva."


Kloka ord. Från en klok kvinna.

Terminsavslut.

Nu börjar terminen och läsåret närma sig slutet. Konstigt. Skönt. Jobbigt.
Innan dess är det förstås en del som ska göras. Men redan nu har jag sammanfattat terminen och läsåret i en fin liten terminsrapport. Bra och skönt att få på riktigt tänka igenom vad man gjort. Man hinner göra otroligt mycket på en termin, för att inte tala om ett helt läsår. Tiden går fort.

Jag känner att jag är på väg på många sätt och vis. Jag är nöjd med mitt läsår. Så mycket jag har lärt mig. Så mycket jag utvecklas. Jag märker själv skillnaden och känner hur jag växt både som person och som konstnär/formgivare/designer. (Vad jag nu vill kalla mig?!) Det är sällan i livet som jag upplevt att jag varje dag och vecka kan ta på faktisk kunskap och känslan av att jag är något stort på väg. Detta är början på fortsättningen. Som jag längtar efter det.

Det är också början på slutet som närmar sig. Nästa år är det dags för mig att ta examen från denna utbildning. Skoj. Skrämmande. Skönt. Stressande.
Kan inte låta bli att längta.

Etik, miljö och omvärld.

Idag började jag en ny kurs. Etik, miljö och omvärld. En väldigt teoretisk kurs. Där man ska läsa kurslitteratur. Vara indelad i diskussionsgrupper. Ha textseminasium och textdiskussioner. Skriva en essä. Jag gillar det. Och jag saknar det i min annars ganska praktiska tillvaro.

Roligt att skapa nya bekantskaper på skolan. Diskussioner om Utopi och Dystopi. Intressanta frågor. Viktiga frågor. Om livsstil. Om livet i Långed. Konsumtionssamhället vi lever i. Är du lönsam lille vän? Hur ser det ut i framtiden? Vad kan vi förbättra? Måste ekonomin styra mer än moralen? Finns det ens en moral när allt har ett pris? Är inte allt till salu för rätt pris? Och vi i väst utnyttjar att det finns fattiga länder, fattiga människor som gör vad som helst för att tjäna några öre. Illa. Men det finns förhoppning om att det kan bli bättre. Denna kurs är ett seg i rätt rikting. Ett litet steg men ändock ett steg. Alla kan vi göra lite.

Så mycket kärlek.

Det är något visst med kökshanddukar. Gamla kökshanddukar. De har levt ett liv. De har varit med. De har verkligen använts. De är håliga, lagade, lappade, älskade och förbrukade. De har blivit tvättade, maglade och strukna. Vem lägger ner tiden på att mangla någonting alls idag? De har blivit vårdare med omtanke och omsorg. De har fina monogram broderade. Händer som är våta och helt skrynkliga av disk har rört vi dessa kökshanddukar.

Det finns något magiskt i historien de berättar. Berättelser om kvinnor och deras vardag. Berättelser om textilier. Det lönade sig att laga en tunnsliten kökshandduk. Det tog tid att göra en ny och det kostade pengar. Det fanns alltså en tid då textil var lyx. Allt, inte bara kökshanddukar, lagades. Det användes till det verkligen inte gick att laga mer. Kvinnors arbete. Lappa och laga. Tryggheten. Köket. Kökshandduken. Röda stugan. Pelargoner. Vedspisen.

En historia värd att berätta. Jag sitter still och lyssnar.