Min arbetsplats.

Just nu ser den ut såhär.

Som jag gillar den.
Känns som hemma.

Efterlysning.

Jag gillar en skiva mycket. Det är bra låtar. Låtar som får mig att må bra. Omslaget är helt fantastiskt. Det ser ut som att det är broderat. Fina färger. Fint motiv. Jag är kär i det kan man säga. Jag har försökt att ta reda på vem det är som gjort omslaget till den fantastiska skivan. Utan att lyckas. Är det någon som råkar veta?

Bright Eyes – I'M Wide Awake It'S Morning

Workshopa sig själv till inspiration.

Just det har jag gjort idag. Jag tänkte göra det hela veckan. Varje dag börjar med att jag drar en lapp där jag har skrivit ner olika teman. Ett tema för varje dag. Jag ska inte tänka varför. Jag ska inte heller tänka så mycket alls. Jag ska bara göra. Göra göra göra. Arbeta snabbt. Ha roligt. Lita på att allt annat löser sig. Masteransökningar. Jobb. Flytt. Examensutställing. Stipendieansökan. Examensarbete. Framtid. Det löser ju sig. Nu ska jag känna lusten. Vilket jag verkligen gjort idag. "Brodera bilder" Skulle jag göra. Klippa, klistra, sy, skapa. Fantastiskt.

Har även haft ett bra samtal med min lärare idag. Klokt och insiktsfullt. Lär mig mycket. Bra samtal. Fick lite mer saker att tänka på. Spännande. Och ja, frustration är tydligen vanligt att känna i min situation. Det blir som ett litet plåster att höra det.

Imorgon blir det ett nytt tema. Det blir imorgon det.

Älskade trasan.

På min morgonpromenad idag hittade jag en älskad trasa eller snuttefilt kanske det kallas. Precis på pricken lik den jag hade när jag var liten. Lika trasig, lika smutsig, lika välanvänd. Vilken kärlek. Det gjorde ont i hela mig när jag minns hur ledsen jag var när jag tappat bort den. Nu har jag fotat den. Ska skriva en lapp med foto och sätta upp på Konsum och så hoppas jag att den får återvända hem till sin kära ägare. Känns viktigt att den får komma hem. Att det lilla barnet får tillbaks sin älskade trasa. Att barnet slipper ligga sömnlös inatt och sakna den älskade trasan.

När jag hade min trasa var jag trygg. Jag kunde göra vad som helst. Bara jag visste att den var i närheten. En gammal sliten snusnässtuk. Min första kärlek. En liten bit textil. Se vart den förde mig. Otroligt. Nu hänger den "nya" trasan på väggen i gott sällskap av den något äldre och mer rutinerade trasan. Kan det skilja sådär 23-25 år på dom kanske? Fint. Hoppas innerligt att denna berättelse får ett lyckligt slut.

Det är helt enkelt något som fattas.

Känslan.

De sista dagarna har jag gått omkring och varit lite sorgsen. Sorgsen och nostalgisk. Det går liksom inte riktigt över. Det spelar ingen roll om jag spelar "gladlåtar-listan". Det är ju inte så att jag går omkring och är ledsen. Men just sorgsen. Nu är det sista terminen. Jag kan inte sluta tänka på att detta snart är slut. Så bra som VI har det nu. Det kommer VI aldrig ha. Klassen. Fika. Njuta. Umgås. Skapa för glatta livet. Tusan vad jag kommer sakna detta.

Ikväll blir det middag. Med fint tema. Jessica kommer att fattas oss. Eller mig i alla fall. Och på fredag är det ännu mer festligheter. Festligheter är fint. Just denna festlighet är den första (förhoppningsvis inte sista) festen med Exam BA 2011. Det är ju värt att fira. I min lilla trånga vrå ska vi hålla till. Det är bra. Om det är trångt. Då måste folk umgås lite mer.

Och morr till datorsalens datorer som skriver ut helt sjukt mörka bilder. Men vad spelar det för roll? Egentligen.

Magen.

Min mage lever sitt egna liv. Helt på egan hand. Det har den gjort ett tag. Inga läkare kan komma på varför. Tills jag själv listat ut det så får jag vackert bara följa med i detta liv som magen lever. Idag har det verkligen varit en sådan dag. Trots detta har jag fått en hel del gjort. Det är skönt. Broderat har jag gjort för ovanlighetens skull. Kul. Fotat. Framtiden närmar sig med stormsteg. Jag börjar inse charmen med uttrycket "skräckblandad förtjusning". Galet. Portfolio gör jag också. Ibland känns det bra. Ibland känns det pinsamt. Men mest bra. Och det är ju positivt. Men det är svårt. Jag vet ju inte ens om jag vill läsa master. Just nu. Ibland. Men söka ska jag ju göra. Eller försöka. Helhjärtat. Fan. Måste jag alltid känna så mycket och måste magen leva sitt egna liv? Det skulle vara så praktiskt om vi levde lite mer samma liv. Ja, och det här med känslan. Det är ju som det är med den. Och med närmare eftertanke så är det ju det viktigaste jag har. Känslan. Vårda den väl.

Dessutom gillar jag gamla saker. Men det är ingen nyhet. En gammal kökskrok. Rostigt, sliten och vacker. Jag gillar det så mycket. Jag gillar också att jag här om natten fick en liten bit av havet i min hand. Här mitt i skogen. Jag tittar på den ibland och ler. Fint.