Någonting på gång.

Nu är jag igång. Kan inte sluta. Vill inte sluta. Ligger och tänker på fortsatt arbete mitt i natten. Broderar gör jag fortfarande. Rogivande. Bra. Kul. Återigen infinner sig känslan. Känslan av att jag inom kort kommer att stöta på någonting som känns otroligt viktigt i mitt skapande. Något stort. Och viktigt. Den känslan infinner sig sådär med lagom mellanrum. Vanligtvis får jag aldrig reda på vad denna känsla har att ge mig. För jag blir avbruten. Av en redovisning. Ett sommarlov. Ett juluppehåll. En resa. Jobb. Kanske kanske kan jag denna gång bara låta det ske? Det känns spännande och otroligt viktigt. Tills vidare har jag glasögonen på. Nålen i handen. Mindre ömt långfinger. Det har vant sig vid nålen. Många tankar skrivs flitigt ner. Bibblan besöks ofta. Det är så mycket jag vill göra, så mycket jag vill lära mig, så mycket jag vill uppleva.

Intressanta tankar...
En lärare till mig sa: -Man ser verkligen att det är du som har gjort de här bilderna. Så mycket Frida man kan se i dom. Kul och bra!
Min professor sa igår: - Åh, vad jag är förvånad. Att det är du som har gjort detta. Det trodde jag inte alls. Att arbete som jag inte alls känner igen. Det händer något här. Jättekul och bra!

Hur ska jag tolka detta? Ja, allt jag gör är ju en liten del av mig. Om jag anstänger mig för det eller inte. Kanske är det någon av dom som känner mig bättre? Bättre än vad jag känner mig själv? Eller har de sett saker som jag missat? Det är ju därför de finns där. Bra samtal var de i alla fall. Allihop. Mer sånt.

Jag trotsar min begynnande förkylning. Ignorerar halsont. Jag vill inte. Inte nu. Stickning botar allt eller hur var det? Jag tycker att det är värt ett försök. Testar ett par timmar...