Hålla-på-andet.

Det är ju så att jag håller på. Mest hela tiden. Med allt möjligt. Just nu väldigt mycket med bilder. Foton. Små. Jag läser också mycket. Trots att jag i början på veckan hade grava koncentrartionssvårigheter och inte fick något gjort. Verkade det som. Men hjärnan arbetar konstant. Natt som dag. Jag drömmer om skolan. Om färg. Om folk. Vänner. Skägg. Nu är balansen återställd. Koncentartionen är åter tillbaks.

Jag broderar. Jag färgar. Jag skriver. Jag tänker. Jag njuter. Jag klipper. Jag fikar. Jag funderar. Jag trivs.

Känslan.

Det är något av det viktigaste jag har. Känslan, den ligger på topp-tio-listan i alla fall. Det finns mängder. Känslan av av att ha hela sommaren framför sig. Känslan av att man har glömt något. Känslan av att längta bort. Känslan av att trivas. Känslan av att sakna någon som står en nära. Känslan av att nudda någon man tycker om för första gången. Känslan av att sitta en en gammal skinnsoffa och benen fastnar av värmen. Känslan av hur bilbältet skar in i halsen som liten. Känslan av att något stort är på gång att hända. Känslan av att längta efter pirr i magen. Känslan av att något står på tok. Känslan av en sten i skon. Känslan av förväntan. Känslan efter ett oväntat telefonsamtal. Känslan att älska någon. Känslan av att bli älskad. Känslan av att lyckas. Känslan av ett nystädat hem. Känslan av att strumpan korvat ihop sig och lagt sig längst fram i gummistöveln.

Sedan har vi FINGERTOPPSKÄNSLAN. Känslan för materialet. Känslan för olika ytor. Känslan för strukturen. Känslan som man inte kan beskriva för det känns liksom bara rätt. Mellan tummen och pekfingret. Handens känsla i kombination med hjärtat.

För några dagar sedan var jag på föreläsning med Pål Svensson. En skulptör. Han visade bilder på verk han gjort i metall och sten. Mängder. Några hade jag faktiskt sett. Men aldrig att jag hade direkt tänkt så mycket på formen och placeringen som att jag faktiskt ville ta på dem. Känna på dem. Och det gör jag varje gång jag går förbi. Den blanka glatta ytan mot den råa matta obehandlade ytan. Jag kan inte låta bli. Vill inte låta bli. För jag tittar inte bara med ögonen, jag tittar med händerna. Jag känner inte bara med hjärtat jag känner med händerna också. Händerna, helt klart det viktigaste verktyget jag har. Det taktila är så viktigt. Det finns de som tycker att jag känner för mycket. Jag tycker att det inte går.

Känslan av att tycka om det man gör. Obetalbart.

ord

brodera tänka längta sakna fota promenad snö kyla konsum facebook mobilen känslor samtal mail skriva fundera framtiden orka sova drömma tänka läsa kaos önska hoppas längta nutiden kameran blocket bloggen boken skriva sticka sakna förvirrad självtro vänner resa planera njuta fika baka tänka läsa fundera framtid promenad doris snö hungrig dåtiden foto historia redovisning brodera mail berätta fundera beslut förstå missförstå missnöjd belåten trött överskottsenergi drömma frysa sjunga brodera färga fundera grubbla framtid dåtid nutid jultid hångel hoppas sova städa drömma hoppas njuta fika brodera fota foto bok skriva kaos brev känslor tankar längta

fundera lite till...

Det här med själen. Och historien.

Om fyra dagar är det dags. Mitterminsredovisning. Jag är i ett tillstånd där jag inte längre föstår vad som händer. Har tiden alltid gått så här fort? Vart tog hösten vägen? Ute är det numera frost dygnet runt. Fint solsken, men frost. Härlig frisk kyla. Långa promenader. Karla träd.

Jag ser fram emot redovisningen. Det är precis vad jag behöver just nu. Inte för att jag känner att jag har kört fast på något sätt utan för att jag behöver prata av mig. Diskutera mina broderade bilder. Tankar om dem. Tankar om kommande projekt. Tankar kring foto. Tankar kring textil. Tankar. Senaste veckan har jag skrivit otroligt mycket. Anteckningsboken som följer mig vart jag än går är välfylld nu må jag säga. Framtiden. Nutiden. Dåtiden. Minnen. Sentimentalitet. Nostalgi. Självtro. Kaoset innanför och utanför. Men så är jag ju lite av en grubblare.

Jag gillar och blir inspirerad av gamla saker. Saker och ting som har en själ. De är lappade och lagade. Ommålade. Ifyllda. Bortglömda. Utvalda. Unika. Älskade. De bär alla på en historia. Varför är det så? Varför fascinerar detta mig så mycket? Jag är långt ifrån ensam...

Detsamma gäller ju fotot. En tiondels sekund av historian i min hand. En liten bit förflutet. Ett fruset ögonblick i pappersformat. Historia. Ett sätt att minnas. Varför vill vi minnas? Varför är det viktigt? Är inte nuet viktigare? Lever vi för mycket i dåtiden samtidigt som vi planerar sönder framtiden? Vad hände med nuet? Är vi så fokuserade på att minnas nuet för alltid att vi glömmer av att faktiskt njuta av det istället för att fota det? Vad är det vi väljer att fota och när? Fotografi som bevis på händelser och resor? Kameran som sköld i främmande situationer och kulturer för att slippa se vilsen och bortkommen ut? Fotot bättre än verkligheten? Vad är verkligheten? Kameran som dokumenterar familjelivet, det lilla vi har kvar?

Frågorna är många. På alla plan. Svårt att sova. Vill så mycket. Hela tiden. Men jag njuter. Det är fantastiskt att gå i skolan. Måste jag sluta?

Tills vidare läser jag och broderar vidare. Ibland lyxar jag till det med att laga mat och baka bröd. Fint.

Nytt men gammalt.

Det är svårt att uppdatera bloggen när jag glömt kameran i skolan. Jag gick hem för att äta lunch men gick inte tillbaks. Jag var trött. För trött. För mycket känslor. För mycket tankar. För hungrig. För sugen på att gå lång promenad i skogen. För lång att-göra-lista. Men nu är den gjord. Nästan i alla fall. Blommorna har fått både kärlek och vatten. Bovärden är uppringd. Disken är snart diskad. Ljusen brinner hoppsan. Maten är i magen. Telefonen är pratad. Mail är både lästa och skrivna. Familjen och vänner saknas. Men jag älskar att vara hemma. Hemma i Dals Långed. Nu blir det nytt kanske. Nytt som är gammalt. Sånt gillar jag.

Det här med konst.

- Hur kan man ägna sig åt poesi när man är omgiven av människor som är halvdöda av svält? Är det inte grymt och absurt?

Paul de Montagealas log ett sorgset leende:

- Jag förstår Mohammed.

Det hade varit konstigt om en så sensibel människa inte hade förstått. Han suckade och skakade på huvudet.

- Vad tycker du att man ska göra då? Sluta upp med allt konstnärligt skapande? Skulle de svältande få mer mat för det? Det är de rikas sak att hjälpa de fattiga. Inte poeternas. Konstens uppgift är inte att odla potatis eller föda upp svin. Bland mycket annat ska den väcka människors känsla för lidandet i världen. Man kan inte känna solidaritet om inte hjärtat är med.

Claude Kayat
Mohammed Cohen, den arabiske juden.

Det här med att resa.

Kanske är det så att vanligheten drar i mig. Eller känner jag bara inte för att det ska vara höst, mörkt och kallt. Jag vill ut och resa. Hela tiden. Besöka gamla kära pärlor. Besöka nya underba ställen. Uppleva. På riktigt. Använda alla mina sinnen. Fota. Lukta. Smaka. Njuta. Nu.

Tills vidare är det ju tur att det finns en del gamla foton att minnas saker, platser och upplevelser med. Vanligheten har en tendens att få mig att glömma dessa underbara platser och upplevelser. Kanske handlar det om överlevnadsinstinkt?

Här är spridda minnen från Thailand, Tunisien, Mexico, Spanien och Italien. Alla värda att besöka igen. Mumma. Tills vidare drömmer jag mig bort. Och ja, jag har det faktiskt väldigt bra i Dals Långed också. Jag och Doris.