Det här med konst.

- Hur kan man ägna sig åt poesi när man är omgiven av människor som är halvdöda av svält? Är det inte grymt och absurt?

Paul de Montagealas log ett sorgset leende:

- Jag förstår Mohammed.

Det hade varit konstigt om en så sensibel människa inte hade förstått. Han suckade och skakade på huvudet.

- Vad tycker du att man ska göra då? Sluta upp med allt konstnärligt skapande? Skulle de svältande få mer mat för det? Det är de rikas sak att hjälpa de fattiga. Inte poeternas. Konstens uppgift är inte att odla potatis eller föda upp svin. Bland mycket annat ska den väcka människors känsla för lidandet i världen. Man kan inte känna solidaritet om inte hjärtat är med.

Claude Kayat
Mohammed Cohen, den arabiske juden.

Det här med att resa.

Kanske är det så att vanligheten drar i mig. Eller känner jag bara inte för att det ska vara höst, mörkt och kallt. Jag vill ut och resa. Hela tiden. Besöka gamla kära pärlor. Besöka nya underba ställen. Uppleva. På riktigt. Använda alla mina sinnen. Fota. Lukta. Smaka. Njuta. Nu.

Tills vidare är det ju tur att det finns en del gamla foton att minnas saker, platser och upplevelser med. Vanligheten har en tendens att få mig att glömma dessa underbara platser och upplevelser. Kanske handlar det om överlevnadsinstinkt?

Här är spridda minnen från Thailand, Tunisien, Mexico, Spanien och Italien. Alla värda att besöka igen. Mumma. Tills vidare drömmer jag mig bort. Och ja, jag har det faktiskt väldigt bra i Dals Långed också. Jag och Doris.

Nål och tråd, men inte tyg.

Utflykt.

En lugn och skön lördag. Det känns nästan som söndag. En utflykt i goda vänners lag till metropolen Bengtsfors. Där vi besökte Konsthallen, Kickis Café, Leva & Bo och ICA. Vi åkte dessutom buss med den gladaste av busschaufförer. Roligt. Mysigt. Bra.

Besöket i Konsthallen var tillägnat ettorna på vår utbildning Textil - Kläder - Formgivning. De ställde ut sitt första projekt. Ett tre veckors långt projekt som heter Tecken och yta. Fint och rolig att se vad de har pysslat med. Skåla i cider och mumsa på salta pinnar fick vi också göra.




Gum Lina Gabrielsson




Emmeli Lundell

Tristessens resultat.

Ibland är det bra att tillåta sig att vara sjuk. Sova länge. Ligga i sängen och kolla på film. Dricka varmt. Sova lite till. Gå ut en stund för att rasta Doris och få sig en nypa frisk luft. Detta är helt ok. Ett tag. Sedan längtar man efter att träffa folk. Efter att göra saker. En smula uttråkad. Då kan man vara påhittig. Det är bra. Jag började experimentera med mina foton. Roligt. Något att arbeta vidare på kanske?

Älska snigelposten!

Vänner har jag både när och fjärran. Det är så otroligt fint när man får post. Snigelpost. Oftast sker nu detta från vänner som befinner sig lite mer fjärran än nära. Men nära i sinnet är dom alltid. Så det så.

Någonting på gång.

Nu är jag igång. Kan inte sluta. Vill inte sluta. Ligger och tänker på fortsatt arbete mitt i natten. Broderar gör jag fortfarande. Rogivande. Bra. Kul. Återigen infinner sig känslan. Känslan av att jag inom kort kommer att stöta på någonting som känns otroligt viktigt i mitt skapande. Något stort. Och viktigt. Den känslan infinner sig sådär med lagom mellanrum. Vanligtvis får jag aldrig reda på vad denna känsla har att ge mig. För jag blir avbruten. Av en redovisning. Ett sommarlov. Ett juluppehåll. En resa. Jobb. Kanske kanske kan jag denna gång bara låta det ske? Det känns spännande och otroligt viktigt. Tills vidare har jag glasögonen på. Nålen i handen. Mindre ömt långfinger. Det har vant sig vid nålen. Många tankar skrivs flitigt ner. Bibblan besöks ofta. Det är så mycket jag vill göra, så mycket jag vill lära mig, så mycket jag vill uppleva.

Intressanta tankar...
En lärare till mig sa: -Man ser verkligen att det är du som har gjort de här bilderna. Så mycket Frida man kan se i dom. Kul och bra!
Min professor sa igår: - Åh, vad jag är förvånad. Att det är du som har gjort detta. Det trodde jag inte alls. Att arbete som jag inte alls känner igen. Det händer något här. Jättekul och bra!

Hur ska jag tolka detta? Ja, allt jag gör är ju en liten del av mig. Om jag anstänger mig för det eller inte. Kanske är det någon av dom som känner mig bättre? Bättre än vad jag känner mig själv? Eller har de sett saker som jag missat? Det är ju därför de finns där. Bra samtal var de i alla fall. Allihop. Mer sånt.

Jag trotsar min begynnande förkylning. Ignorerar halsont. Jag vill inte. Inte nu. Stickning botar allt eller hur var det? Jag tycker att det är värt ett försök. Testar ett par timmar...