Trasan.

När jag kom hem i torsdags natt och tömde min brevlåda låg där ett litet brev. Lite mjukt. Omtanke med snigelpost. Det är äkta omtanke på något sätt. Inuti detta brev fanns denna bedårande trasa. Små lappar fastknutna berättade en fin berättelse. Jag grät. Så fint tycker jag att det är. Tänk vad en bit textil kan göra med mig. Galet och spännande att det väcker så mycket känslor hos mig. Det är ju helt magiskt att jag har lyckats hitta en fin vän som tycks uppskatta samma saker som mig. Och som delar med sig. Tack snälla för denna omtanke. När den behövdes som mest.

1. Någon drömmer många drömmar på detta lakan tills det blir så nött att det går hål i mitten.

2. Min mamma väver rödvita trasmattor på mormors vävstol. Min barndoms köksmattor.

3. Mattan är sliten och trasig i kanten. Jag lagar med en bit tyg. Och det blir en köksmatta i MITT hus.

4. Varpen ger upp. Mattan går av när jag tvättar...

5.

Tillstånd.

Jag är åter i på plats i Långed. Det känns. Både tungt och trevligt. Konstigt jag vet. Det är så mycket jag vill göra och det är så mycket som jag verkligen inte vill göra. Också konstigt. Hopp och förtvivlan. Helt naturligt kanske? Idag broderade jag lite, kändes både bra och dåligt. Jag känner mig förvirrad och frustrerad. Har en hel stor hög med böcker som jag vill och borde läsa. Men det går långsamt. Allt går långsamt. Jobbigt när jag känner att jag inte har tid för långsamhet. Men tid är bra. Jag vet att det med tiden kommer att kännas bättre. Det gör ju oftast det. Helt plötsligt är jag inne i ett flow igen. Jag är bortskämd efter en underbar hösttermin där allt flöt på riktigt smärtfritt. Nu är jag väl inne i någon slags baksmälla kanske. Jag ser mig om i världen och min närhet och finner inspiration. Men den känns ibland kortvarig. Måtte denna baksmälla släppa taget som mig snarast. Tid och tålamod är det som behövs nu. Det vänder. Jag vet det.

En del av berättelsen?

Sex kalendrar från 1903-1926 blev mitt inköp från mitt sista antikaffärsbesök. Åren som känns centrala i min berättelse om Fröken Anna Ekström. Det är fint att känna det tunna och sköra papperet mellan fingrarna. Titta på de anteckningar som är gjorda med fin handstil. Sätta sig in i hur Sverige såg ut då. I kalendern från 1903 står det att det bodde 5 136 441 personer i Sverige. 4 032 490 personer bodde på landsbygden. I Stockholm bodde 300 624 personer. Enbart dessa siffror visar ju en enorm förändring. Och folkmängdens ökning är ju inte den enda förändrning som skett. Spännande. Är jag galen? Förmodligen lite. Det trivs jag med.

Ännu mer antikt.

Ännu mer kärlek. Jag har besök Antikt och Gjutjärn i Eksjö. En antikaffär. Jag skulle kunna bosätta mig där. Det finns nästan ingenting som jag inte skulle vilja ha där. Lycka. Det är så spännande. Små detaljer. Gamla prylar. Mängder av berättelser. Och det är så smakfullt tillfixat. Personalen är trevlig. Åh, vilket toppenställe. Det var magi att hitta väggen upp i trappan som var tapetserad med gamla brev och vykort. Man skrev så vackert förr i tiden. Fina bläckpennor. Personlig handstil. Inköp gjorde jag ju givetvis. Helt och hållet i research inför mitt examensarbete. Eller så var det bara fint.

Ett godkänt PM.

Nu har det hänt. Jag har ett godkänt PM. Ett PM för mitt examensarbete. 10 veckor fram i tiden kommer jag ägna all min vakna och icke-vakna tid till att skapa ett examensarabete. Läsa, skriva och skapa. Spännande, skrämmande, intressant och roligt. Hur detta kommer att sluta vet jag inte alls. Men jag vet nu början. Mitt examensarebete skall handla om Fröken Anna Ekström. En ung kvinna som levde i början på 1900-talet. Vykorten här nere är adresserade till henne mellan åren 1903-1922. Otroligt fina. Fröken Anna Ekströms berättelse ska jag berätta med hjälp av textila material, tekniker och föremål. Vem var hon? Hur levde hon? Vad fick hon uppleva? Vad drömde hon om? Vem är personerna som skickat vykort till henne?

Min berättelse om Fröken Anna Ektsröm ska inte på något sätt vara fulländad och glasklar från början till slut. Det är meningen att betraktaren ska få fylla i där det finns luckor och själv ställa egna frågor till Fröken Anna Ekström.

En början som sagt.

En annan utställning.

Som nu också pågår på Eksjö Museum är den kinesiska konstnären Lei Yans Det röda spåret. Hon har varit soldat i Röda armén och här visas hennes liv och upplevelser i foton och textila skulpturer. Jag tror att jag gillar detta. Foton från hennes tid i Röda armén som är frysta i vatten och sedan fotograferade igen. Speciella uttryck och känslor. Fryst historia. Frysta minnen. Även små symboler och saker från hennes tid i Röda armén har hon fryst in i vatten och fotat. Hon kallar dom för Frozen Red och Frozen Youth. Och de textuila skulpturerna kallar hon för How should I Protect You. Dessa skulpturer är så starka och sköra på samma gång. Ger ett sådant starkt uttryck. Spännade. Och ja, en smula oväntat att hitta textil i denna utställning. Härligt. Tycker att Eksjö Museum hade mycket att ge mig vid detta besök. Roligt att bli överaskad. Lei Yans utställning pågår fram till 27 februari.

Antikt. En kärlek.

En liten resa bort tog mig iväg till en helt annan värld. Nästan i alla fall. En antikaffär i Mellerud. Sten har smalat på sig en himlans massa fina gamla prylar. Jag gick omkring där länge och väl och njöt av alla fina saker. En del är bara konstiga. En del är mycket dyra. Fota kunde jag inte låta bli att göra. Med mig hem hade jag gamla vykort skrivna i början på 1900-talet. Tror att det är början till något stort. Känns så i alla fall. En bra början. Tänka sig vad man kan hitta i Mellerud. Oväntat och bra.